Skuldkänslor, egoism och grundsjukdomar

Jag lovade ju att försöka skriva om annat än Corona ett tag men det går så där. Det är ju ganska aktuellt just nu och mycket har hunnit hända på en vecka. För en vecka sedan funderade jag och mina vänner ännu på att gå på teater och restaurang på lördag, och att åka tåg dit. Nu känns den tanken helt absurd. Senast jag satt i ett tåg var för en vecka sedan, och då började de här avbokningarna av evenemang vara ett faktum. Efter det har det ju hänt en del och det är svårt att hänga med i alla svängar. Men även om det kan vara lite tråkigt för er att bara läsa om Corona kan jag tänka mig att allt vi skriver nu är intressant för framtida forskare. (Och förstås också nutida med tanke på hur vi ska klara den här situationen, men här syftar jag mest kanske på framtida historiker eller samhällsforskare som vill forska i det här när det gått över.) Så jag skriver allt som känns att jag behöver skriva. Varsågod alla intresserade!

Jag var på jobb som vanligt tills igår. Eller som vanligt var det ju inte eftersom vi har haft väldigt många färre barn än vanligt på plats, men alltså mina vanliga arbetstider var jag på plats. Jag fick en del lådor städade också så det känns bra sedan när jag kan återvända till det normala. Nu gäller andra arbetsuppgifter för mig, och tidigare idag visste jag var jag skulle vara men det har redan ändrats. Och till råga på allt så vaknade jag mitt i natten med ont i halsen och täppt näsa. På morgonen kändes det lite bättre men jag ringde ändå och sjukanmälde mig. Jag kom på mig själv med att säga att ”jag skulle inte annars sjukanmäla mig men ni vet ju hurdan situation vi är i nu” och jag har så starka skuldkänslor. Även om jag vet att det är bättre att vara extra försiktig just nu. Esbo stads coronatest tyckte att jag har skäl att bli hemma (men jag har troligtvis inte Corona) men ändå kan jag inte sluta känna mig som en lögnare. För normalt skulle jag ju helt strunta i lite ont i halsen och en aning täppt näsa. 

Det stressar mycket att inte riktigt veta hur jobbsituationen ser ut den närmsta månaden, men jag försöker tänka att de på kontoret också har det jobbigt och ovisst just nu. De hade kunnat säga upp mig eftersom jag fortfarande har prövotid veckan ut, men så gjorde de alltså inte och det är jag verkligen tacksam för. Om jag blivit permitterad tror jag också att fpa skulle ha börjat bråka eftersom jag är studerande och därmed alltså inte kan anmäla mig som arbetslös. Även fast jag inte lyfter studiestöd. Jag kommer att skriva om det här med studerandes ”sociala trygghet i Finland” också i något skede men ni får vänta på det. (Spoiler: otrygghet gjorde mig utbränd)

Min ångest har gått i taket flera gånger under den här veckan. I tisdags tänkte jag börja gråta när jag såg att det på Alberga station stod ca tre personer. (Som iofs är jättebra i det här läget, men där är normalt massor med folk). En stund senare var jag säker på att en av mina vänner hatade mig p.g.a. en sak jag skrev i vår gemensamma kompischatt. I måndags hade jag så stark ångest att jag trodde jag hade problem med lungorna. Jag vet att det var ångest eftersom det gick om när jag gick ut i frisk luft. Det är annars en sak som kan vara vilseledande med ångest- andningssvårigheter. 

Men på sätt och vis är det väl inte så konstigt att jag haft ångest. Allt har gått så otroligt fort. Förra veckan tänkte jag inte mera om Corona än att det var viktigt att tvätta händerna. Sedan har det varit olika bud varje dag. Herregud, när jag åkte hem från jobbet på måndag visste jag inte om jag skulle jobba på tisdag. På tisdag visste jag inte om jag skulle jobba på onsdag, och igår åkte jag också till jobbet utan att ha en aning om vad jag skulle göra idag. Alla planer har kastats huller om buller. Och då är det här ändå ”bara” ekonomiska och sociala grejer. Det värsta är ju om det jag nu har ändå är Corona och jag har råkat smitta någon. Den tanken är hemsk. 

Sedan har vi alla de här typerna på sociala medier som skuldbelägger och idiotförklarar. Jag såg att en bekant kommenterat ett inlägg någon skrivit om hela situationen. Min bekanta skrev att hen var orolig för sin psykiska hälsa när allt är avbokat. Dessutom hade hen tillagt att hen tillhör en riskgrupp. Då måste någon tomte svara att hen var egoist som inte tänker på andra. Och jag tänker bara- really? Har vi faktiskt inte kommit längre än så här att vi inte fattar att psykisk hälsa också är viktigt? Och bara för att man är besviken över att ens hobbyer avbokas betyder det inte att man inte bryr sig om andra människor. Man kan vara besviken över inhiberade planer och stanna hemma med de i riskgrupp i åtanke, samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Jag själv är ledsen över att inte kunna gå på sånglektion som vanligt och att teaterpjäserna jag bokat in blev avbokade, men jag förstår ändå allvaret i situationen och är hemma så mycket det bara går. Lite extra nu idag då jag har ont i halsen och snuva. 

Jag kan också meddela att på mitt senaste läkarintyg för min senaste bombförkylning (från september i fjol) står det att jag har depression som grundsjukdom. Ja, det är på riktigt. Och faktum är att när jag mådde som sämst hade jag helt skit immunförsvar. Jag blev i princip förkyld av att prata i telefon med någon som var förkyld. Så det påverkar absolut. Nu vet jag inte vad just min grundsjukdom gör i förhållande till Corona men faktum att depression räknas som grundsjukdom säger en del. Därför skulle det vara så viktigt att vi inte skuldbelägger folk när de känner sig oroliga. Inhiberade planer är inte roligt, och det är okej att känna så. Det är till och med okej att uttala sina känslor. Eller det ska åtminstone vara det, för om man får ge utlopp också för negativa känslor blir de mindre negativa. Ångesten blir lite lättare om man vågar prata om den. Eller som jag nu, skriver om den. 

Så, kom ihåg att ta hand om er själva och hör av er till era vänner för att höra hur de mår. Men snälla, ni som vill facetimea med eller ringa mig- skriv först och bestäm en tid precis som om vi skulle ses irl. Mitt telefonobehag har inte försvunnit på grund av Corona. Tvärtom har det nästan förstärkts. Men om vi bestämmer en tid är det nästan som att träffas på riktigt. 

Jag hade sånglektion på distans igår. Det gick förvånansvärt bra och det kommer nog att ordna sig med den saken också under de närmsta veckorna. Men jag längtar förstås ändå tills jag får gå på vanlig sånglektion.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!