Saker jag börjar bli trött på att höra

Undantagstillståndet har pågått ett tag redan och folk börjar på sätt och vis vänja sig. Min psykiska hälsa har varit lite upp och ner den här senaste våren både med anledning av corona och annat. När jag mår sämre blir jag ganska lättirriterad och i det här inlägget öser jag ur mig sådant som jag börjar bli trött på att höra med anledning av corona och allt det bär med sig. 

Anvisningar om hur man ska tvätta händerna eller att nysa i ärmen

Har folk liksom inte gått ut förskolan? Att tvätta händerna ordentligt med tvål borde höra till våra vanor annars också, och samma med att hosta och nysa i ärmen. Det har jag på riktigt kunnat sedan jag gick i förskolan. Och de som inte gör det ordentligt kommer att vara svårövertygade att börja göra ordentligt nu också, så de här predikningarna känns mest som ett sätt att visa hur duktig man själv är. Ett tag höll folk på och predikade om att man inte skulle hamstra det ena eller det andra men det har de som tur slutat med nu. Det började också gå mig på nerverna. Också här håller jag helt med att man inte ska hamstra mer än normalt, men det blev lite väl mycket tjat om det där ett tag. 

”De introverta njuter nog nu”

Jag har funderat mycket på det här det senaste året och kommit fram till att jag är mer introvert än extrovert, och att jag nog alltid innerst inne varit det. Därför håller den sociala delen av min utmattning fortfarande i sig, eftersom jag totalignorerade mitt ganska stora ensambehov i flera års tid. En stor del av det här är ju att jag har otroligt svårt att lita på folk och därför alltid är lite på min vakt när jag umgås med andra människor. Men jag har också alltid haft lätt att sysselsätta mig själv och att vara för mig själv.

Den delen att jag nu slipper skaka hand med och krama folk gillar jag förstås, men det är liksom inte så lätt att bara för att jag inte är så kramig av mig att jag nu njuuuuter. Att jag är introvert betyder nämligen inte att jag inte gillar att umgås med folk, utan snarare att jag behöver varva umgänge med ensamtid. Och välja att umgås med människor som ger mig energi. Och det är klart att också jag som introvert saknar mina vänner. Och jag träffar dem faktiskt hundra gånger hellre än att tala i telefon med dem. För jag gillar nämligen inte telefonsamtal. Jag tror att det är något med den där spontaniteten i det och att man inte kan läsa av miner och gester på samma sätt som om man ses.

Och sen har jag tyckt det har varit jobbigt att släppa in folk i mitt hem genom alla distansmöten. Också fast det är trygga personer jag pratar med, som t.ex. min terapeut och min sånglärare. Mitt hem vill jag ha för mig själv. Och sen har vi den saken att jag fortfarande skäms ganska mycket över mina intressen, och därför faktiskt tyckt det är lite jobbigt att ha sånglektion med sambon i rummet bredvid. Det är ju sånt jag brukar ”sköta själv” utan att han behöver blanda sig i det hemskt mycket. 

Sedan har vi faktiskt det här om att den här situationen inte bara handlar om att stanna hemma, utan också om ett virus som kan vara riktigt farligt att få. För också om man är introvert kan man vara orolig. Och i det här avseendet märker jag av min introversion extra tydligt i butiker och på allmänna platser- jag blir precis lika stressad av folk som kommer för nära som när jag var sjukskriven för svår depression. Skillnaden är bara att det här med säkerhetsavstånd inte mera bara handlar om att jag tycker folk är obehagliga. Jag märker att det här avsnittet blev långt, men kan ibland irritera sönder mig på alla förenklingar som folk håller på med (säkert också jag själv.) Tror jag ska skriva mer om det här med introvert och extrovert och min tankar kring det i ett annat inlägg. 

”Kanske vi börjar inse vad som är viktigt och slutar spontanshoppa/jobba övertid/ flyga överallt”

Det här är också ett ganska jävla privilegierat tänkesätt. Så himla lätt att säga för någon som är fast anställd och kan sitta hemma på soffan och jobba. Och herregud- vem har ens tid och råd med att spontanshoppa och resa hela tiden? Inte jag i alla fall. Sedan känns det här också ganska förminskande för mig personligen. Jag har precis gått igenom en jättetung självständighetsprocess (sjukledighet och återgång till arbete) och den har verkligen fått mig att fundera över meningen med mitt liv och vad jag vill göra.  Jag gör allt jag kan för att få göra det i mitt liv som är viktigt för mig men processen dit är lång och just därför är det svårt för mig att förlora fokus. Just för att jag redan tidigare visste vad jag vill. 

Wappen i morgon då. Här testade jag lite sminkningar inför det.

Håller ni med mig i det här? Vad börjar ni tröttna på att höra i dessa Coronatider?

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!