Att bli mindre kritisk
Här har det ekat tomt. Om ni undrar var jag har varit så är svaret här:
Och här:
Mycket musik alltså- och ni skulle bara veta hur mycket arbete det var med att klippa ihop Höstvisa (samt förstås förarbete med arrangemang och stämfiler), samt att fixa allt inför Celine Dion-konserten. Den senare blev ju faktiskt uppskjuten åtminstone två gånger p.g.a. tidsbrist och ofärdiga playbacktracks. Nåja, nu har jag i alla fall lite Celine Dion-karaokematerial inför framtiden. Jag kanske inte behöver säga att jag var helt färdig efter att de här videorna lanserats, och därför inte orkat skriva ihop något hit i bloggen förrän nu. Jag är dock väldigt nöjd med resultaten och om du som läser det här inlägget också är det kan du väldigt gärna stöda mig genom att prenumerera på min youtubekanal. Jag är liksom en (!) prenumerant borta från 100 prenumeranter.
Oktober har inletts och vi får nu verkligen se hur både väder och coronasituationen utvecklar sig. Hittills har jag inte behövt varken på coronatest eller i karantän men jag är inte förvånad om något av dessa snart står inför dörren. Jag har inte fyllt i månadslistan den här månaden eftersom jag egentligen inte har något att säga på de flesta frågorna. Jag har också märkt att de här listorna drar dåligt med publik hit och även om jag egentligen skriver den här bloggen för egen skull känns det alltid lite omotiverat då folk inte läser. Men nu när jag dragit mina sammanfattningar om var jag varit ska jag komma till saken. Pudelns kärna. Inläggets ämne. Självkritik.
När jag senast träffade min terapeut i slutet av september fick jag göra en övning där jag skulle spela olika inre roller genom att bl.a. sitta på olika stolar. Jag fick till exempel spela min inre kritiker och det sårade inre barnet, samt några till roller som jag håller för mig själv. OBS! Jag rekommenderar inte att man testar på den här övningen utan en terapeut till hands, så därför kommer jag inte att beskriva för er exakt hur den fungerar.
Den här övningen var väldigt tung för mig att utföra, men den var samtidigt väldigt nyttig för mig eftersom jag insåg flera saker jag inte insett förut. I rollen som min inre kritiker fick jag alltså fritt kritisera mig själv. Högt. Och redan där tog det stopp. Inte kan man ju säga sådana där saker högt? Och då slog det mig hur otroligt elak jag är mot mig själv. Hela tiden. Inget jag gör eller är slipper min inre kritikers arga röst. Också sådant som inte mera går att göra något som helst åt går jag runt och tänker på.
Varför kan man då undra? Jo för att slippa bli det där stackars lilla sårade barnet som inte fick vara med, igen. Som inte dög och som skrek på hjälp utan att någon lyssnade. Därför har jag istället den där inre kritikern som ständig följeslagare. Om jag själv kritiserar mig själv först blir smällen inte lika hård när den kommer utifrån. Ingen kritik är ny för jag har själv gett den åt mig själv redan 100 gånger.
Nu gäller det ”bara” att hitta verktyg för att också kunna bli en sund vuxen som får den inre kritikern att backa lite. En som märker när kritiken går till överdrift och som kan ingripa när kritiken är obefogad eller bara inte konstruktiv. Det kommer att vara en lång och svår process men lite har den redan börjat. Ett exempel på det här är faktiskt Höstvisevideon jag länkar till i början av inlägget. Jag var inte alls nöjd med min egen inspelning och hade hela tiden tänkt att spela in en ny version. Sedan fick jag de andras inspelningar och tänkte att jag lite på skoj klipper ihop ljudet. Och då jag hörde mig själv tillsammans med de andras var jag plötsligt nästan nöjd med min egen insats? Så då lät jag det vara. Och slutresultatet blev riktigt fint tycker jag. Nu hoppas jag bara att jag i något skede också kommer att kunna klara av det här själv- utan andra människors hjälp.
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.
