Därför är överdrivet positivt tänkande farligt

Jag brukar skriva om positivt tänkande emellanåt på den här bloggen. Det här inlägget är obehagligt att skriva och jag hoppas att ni som eventuellt inte håller med mig kan hålla er sakliga i kommentarsfältet! Jag är inte den som uppmuntrar till att tänka positivt i alla lägen. Jag säger inte att man ska tänka negativt heller, snarare realistiskt.

Det som kanske kan förvåna er läsare är att jag är en person som har relativt lätt till positivt tänkande. Jag är den som råkar ut för jobbiga saker och tänker att det inte är så farligt. Jag tycker det är lyx att äta en pätkis ibland. Och jag blir glad om jag får en rabatt på 2 euro. För några veckor sen hade jag ordentlig snuva igen efter att förra tagit slut bara några veckor sen. När jag funderade på om jag skulle kunna gå på sånglektion tänkte jag, helt allvarligt ”men jag kan ju andas genom ena näsborren”. Sambon kommenterande ju genast att då är det nog dags att vila. Sen är det så att jag inte vill missa mina sånglektioner då jag tycker att de är väldigt givande, så det spelade också stor roll i det här.

Men, en av orsakerna varför jag blev utbränd, tror jag faktiskt är min vana att tänka att ”det inte är så farligt” när det gäller mig själv och min hälsa. Att det var normalt att må så som jag gjorde. Jag gick till universitetet med njursten till exempel. Proppade i mig värkmedicin som ändå inte fungerade, för ryggvärken (Ja, för njursten kändes iaf för mig i ryggen) och höll presentation. Jag fick ju sätta mig ner mitt i för det svartnade för ögonen, och senare svimmade jag. Först när jag fick höra från någon annan att det var läge att prata med en läkare vågade jag göra det. Det var ju bara mig det handlade om. Inte någon viktig person. Jag var sjuk i snitt en gång i månaden, ibland flera gånger men åt bara en massa värkmedicin och körde på som ingenting.

När jag för första gången pratade om sorgen efter J i terapin, efter att ha hållit tyst om det i flera år då jag inte ville förstöra folks stämning, sade min terapeut en sak som jag tänkt mycket på. Och det var att man genom att undvika vissa jobbiga saker kan underhålla sin depression fast man kanske tror att man botar den. Jag förstod kanske inte direkt vad hen menade, men nu börjar jag göra det. Det här med J och mitt envisa positiva tänkande var mitt undvikande. Så fort saker var jobbiga (vilket de var väldigt ofta nu när jag tänker tillbaka) tvingade jag mig själv att tänka att jag har det så bra som har hyran betald och en studieplats. Och det hade jag ju, men jag hade svårt att somna och självmordstankar nästan hela min studietid 2010-2015. Det är ingen överdrift. Och därför blev kraschen så stor, då jag undvikit att tänka efter hur jag faktiskt mådde under en så lång tid.

För några veckor sen fick jag dåliga nyheter, och jag fick på riktigt säga högt åt mig själv att ”det är okej att vara ledsen”, ”det gör ingenting om du gråter lite” för att våga ha en annan reaktion än att tänka att jag ändå lärde mig något av det här. För visst, jag lärde mig något, men jag blev också ledsen. Och för att den känslan ska ha en chans att gå om så måste jag våga känna den. Även om den inte är så rolig. Och vet ni vad? Jo när jag lät mig själv gråta ut i 10 minuter så blev jag så lugn, och en stund senare var jag glad. Jag är helt säker på att om jag inte hade låtit mig själv känna den där jobbiga känslan så skulle jag ha haft ångest hela dagen, kanske till och med flera dagar. Och ångest i flera dagar ÄR värre än att gråta ensam i 10 minuter. Att gråta bland folk är en annan sak åtminstone för mig, men det här är ett annat inlägg.

Jag säger inte att man ska söka fel i sitt liv, då mår man inte heller bra. Men att stöta bort negativa känslor så fort de kommer ÄR inte hälsosamt. Känslor är trots allt information som man bör försöka ta till sig. Undviker man dem kan man inte ta till sig den infon som de ger. Och DÄRFÖR är överdrivet positivt tänkande farligt. Att alltid tvinga sig själv till att tänka positivt ger också skuldkänslor. Åtminstone hos mig, och det gjorde i sin tur att jag kände mig ännu sämre än tidigare. Jag som har det så bra, och så kan jag inte ens uppskatta det? Om man inte inser att något är jobbigt kan man inte heller göra något åt det. Det finns något mellan att tänka att man har det så bra då man har tak över huvudet och mat i magen, och att hitta fel i precis allt. Och jag tror att det är det man borde sträva efter. Att tänka realistiskt alltså.

April 2015. Här höll jag ännu upp min glada fasad, men den skulle så småningom rämna. Jag gillar egentligen inte att se bilder från den här tiden men vill inte heller undvika dem. Jag tycker det syns på den här bilden att jag känner mig tvungen att le, men att jag inte ler på riktigt. Jag var helt enkelt för trött för det.