5 saker som var avgörande för min återhämtning

Jag har skrivit en del om min återhämtning och den ”officiella delen” av det med medicinering, samtalsstöd hos psykologer, sjukskötare och nu senare också psykoterapi. Det här är ändå bara en del av min återhämtning, och det finns andra saker som varit väldigt viktiga för att jag överhuvudtaget skulle börja må bättre. Jag tänkte att det skulle vara viktigt att skriva också om det här, så nu ska jag göra det. Här kommer fem saker som var avgörande för att min återhämtning ur min svåra utmattningsdepression överhuvudtaget kunde börja.

Att jag började ta sånglektioner

När jag blev sjukskriven och precis innan, mådde jag så dåligt så jag inte ens tyckte om att hålla på med musik längre. Jag sjöng som ni vet i kör ännu våren 2015 och jag var så slut så jag kunde börja gråta om körövningen drog ut fem minuter på tiden. Jag hade ändå lyckats skicka in en ansökan till Åbo konservatorium och i slutet av april innan jag blev sjukskriven gick jag på inträdesprov. Jag hade inte alls förberett mig så jag var helt säker på att jag inte skulle komma in. De som bedömde var jättetrevliga och jag slappnade så småningom av lite och sjöng lite skalor och någon psalm vad jag minns (eftersom jag sökte till den klassiska linjen) Gehörsdelen som avslutade hela provet fick jag massor av beröm för, pianisten sade till och med att det var det bästa resultatet på hela dagen- och efter midsommar fick jag veta att jag kommit in. Jag och min sånglärare klickade jättebra och hon blev som den stödperson jag inte just då hade i vården. (Jag litade inte på psykologen jag gick hos då och när vi sedan flyttade till Esbo orkade jag inte söka hjälp här, så jag hade inget samtalsstöd då) Jag hittade tillbaka till mitt musikintresse och utan det skulle ingenting ha gått åt rätt håll. Det här var verkligen det första steget mot återhämtning så här i efterhand sett.

Att jag hittade tillbaka till musiken var i princip det första (och ett av de viktigaste) steget i min återhämtning.

Att vi flyttade till Esbo

Speciellt det att jag kom bort från Åbo. Jag betraktade aldrig Åbo som någon hemstad, trots att jag växte upp där. Jag kände mig nästan alltid lite utanför och otillräcklig där. Första året vi bodde här tog jag ju mina sånglektioner i Åbo ännu, men året efter sökte jag ju in till musikinstitutet här. Och även om jag ibland kan sakna min första sånglärare och det stöd jag fick av henne så var det skönt att lite klippa banden med Åbo. Jag får fortfarande lite ångest när jag ska vara i Åbo, men det har blivit mycket bättre nu. Någon återflytt tror jag inte på, men det skulle vara skönt att inte alltid känna sig som en tjuv när jag är där. För jag är ingen tjuv.

Att jag började blogga

Bloggen har verkligen hjälpt mig i min återhämtning. När jag såg svart på vitt (alltså när jag korrekturläste mina inlägg) hurdana symptom jag faktiskt hade, hade jag lättare att ta situationen på allvar och faktiskt förstå att jag var tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven. Och innan man inser att man är sjuk är det svårt att bli frisk.

Samma dag som jag bestämde mig för att börja blogga.

Min långa paus från sociala medier

Vid årsskiftet 2016-2017 var jag utloggad från facebook och instagram i över tre månaders tid. Det här var verkligen avgörande för mitt välmående. När jag loggade in igen i februari 2017 var det som att jag fått på mig ett par källkritiksglasögon och allt jag såg gick inte direkt in och sårade mig längre. Det var ju ursprungligen hela orsaken till att jag pausade därifrån, att jag blev ledsen varje gång jag var inloggad där. Inte irriterad eller arg, utan faktiskt ledsen. Det kändes som att alla andra bara lyckades och lyckades och jag låg ensam sjukskriven och hade ångest. Det gjorde gott att slippa se hur lyckade alla andra ville framstå som, en stund. När jag fått fokusera på min egen återhämtning kunde jag också lättare avgöra vad som var sant och vad de lyckade personerna kanske lät bli att visa, när jag loggade in på sociala medier igen. Jag höll ju paus från some också för någon vecka sedan och det var så skönt!

Att jag började i terapi just då jag gjorde det

Det enda som hjälper mot utmattning är vila. Det går faktiskt inte att stressa fram återhämtning. Varken ur utmattning eller depression men verkligen inte ur utmattning. Jag önskar faktiskt att någon hade sagt just det till mig när jag blev sjukskriven. Det hade sparat mig så mycket skam. För jag trodde nämligen det var mitt fel att det tog länge för mig att komma vidare ur det här. Nu i efterhand kan jag tycka att vården hade väldigt bråttom med mig från dag 1 och det i sig stressade mig när jag borde ha fokuserat på att vila. Och därför tog det länge. Först då jag upplevde att det inte var bråttom började det gå åt ett bättre håll, och det berodde mycket på att jag då äntligen vågat säga till om att jag inte vill byta personal hela tiden, och att jag träffade en sjuksköterska som sade rakt ut att det inte kommer att hända någonting om vi har bråttom med min återhämtning. När jag började i terapi hade jag varit sjukskriven i nästan två år redan, och det var inte en minut för sent. De första månaderna jag gick i terapi mådde jag jättedåligt, och om jag börjat tidigare vet jag inte hur det skulle ha gått.

Som ni märker är det ganska individuellt vad som hjälper en när man mår dåligt. Det går inte att säga att någon viss metod eller något visst sätt att tänka fungerar på alla människor med till exempel utmattning. Så att lära sig att lyssna till själv är viktigt. Men även det kan ta lång tid om man har blivit svårt utmattad som jag var. Nu är ju återhämtningen inte på långa vägar ”färdig” och jag kämpar fortfarande ganska mycket med min självbild, men jag mår mycket bättre än jag gjorde till exempel för tre år sedan. Och det är tack vare bland annat de här sakerna jag skrivit om i det här inlägget.