Svår depression, lol

Triggervarning! Berör självmordstankar!

Idag är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår depression. Fyra år. På sätt och vis känns det som en livstid har gått sedan det här, medan det på ett annat sätt känns som att det var en vecka sedan.

Jag minns att jag hade bestämt mig för att ta livet av mig om läkaren inte sjukskrev mig. Samtidigt så undrade jag väldigt mycket om jag var tillräckligt sjuk för att bli sjukskriven. Döm om min förvåning när läkaren redan när jag kom konstaterade att hen först skulle sjukskriva mig en månad, för att sedan förlänga sjukskrivningen åtminstone över sommaren. Inte ett ord om att jag ljög eller överdrev som jag förväntat mig. Och där började tårarna att rinna ordentligt. Vilket övertygade läkaren ännu mera om att det som gäller är sjukskrivning.

Nu så här i efterhand kan jag tycka att diagnosen jag fick- svår depression, är helt självklar. Men då var jag helt säker att mitt mående var helt normalt och ingenting att gnälla om. Jag var så van att förminska mig själv och mina upplevelser. Så van att jag skrev ”svår depression, lol” till sambon när jag gick hem med läkarintyget i handen. Riktigt hur svår den var skulle det visa sig senare. Jag trodde nämligen att det skulle räcka med en sjukskrivning över sommaren 2015, men sjukdomarna var svårare än så. Det tog över ett år för den allra värsta chocken att lägga sig. Då hade jag också fått diagnosen lindrigt paniksyndrom i mina intyg. Så här i efterhand sett var det nog inte så lindrigt men som sagt var jag expert på att förminska mig själv och mina upplevelser. Utmattning har stått med i bisatser sedan 2016 nån gång, men det kan man inte få som egen diagnos i Finland ännu. Därför var jag inte sjukskriven för utmattning, utan depression. Och det märktes senare i vården som jag fick. Men den diskussionen tar vi en annan gång.

Jag mår betydligt bättre än för fyra år sen. Rent diagnosmässigt har jag nu medelsvår depression. Jag minns inte när jag senast haft en panikattack. Säkert i höst nån gång. Men jag är fortfarande livrädd för att vara lycklig. Jag är helt övertygad om att jag inte förtjänar det och om jag glömmer att oroa mig en stund är jag rädd att det kommer att hända något hemskt. Om jag träffade den där nysjukskrivna 23-åriga jag som ligger i sängen och gråter av lättnad och förtvivlan om vartannat skulle jag säga till henne att det blir bättre. Bra vet jag ännu inte om det blir, men åtminstone bättre. Jag hade behövt nämligen behövt höra det då för fyra år sen.

Bilden är från mars 2015. Jag hade gråtit hela dagen men ville ta en bild på mina lockar så jag log pliktskyldigt. Här hade jag ännu inte vågat söka hjälp. För jag trodde inte att det gick att hjälpa mig, och om det gick så förtjänade jag åtminstone inte hjälp.

På lördag är det ett år sen jag började jobba efter sjukskrivningen. Det här senaste året har inte varit lätt och jag har ofta blivit påmind om hur lång väg det fortfarande är till psykisk balans hos mig. Men jobbet har ändå rehabiliterat mig på ett helt annat sätt än de studier jag hann med mellan sjukskrivningen och jobbet. Och det tänker jag fira på fredag. Att jag klarat av mitt första år i arbetslivet, och att det ändå gått ganska bra. Att jag numera klarar av att ringa folk utan att oroa mig flera veckor i förväg. Att jag inte mera tycker att jag förtjänar att dö om jag gör ett misstag. Och faktiskt- att jag blev sjukskriven då för fyra år sen. Utan sjukskrivningen hade jag troligtvis inte levt mera idag. Åtminstone hade jag mått mycket sämre. Och det är ingen överdrift.