Jag var aldrig långtidssjukskriven

NU börjar folk reagera på det jag skrikit om i flera års tid här i bloggen. För några dagar sen såg jag en artikel där bristen på en utmattningsdiagnos i Finland togs upp. Det här har jag skrivit om flera gånger i bloggen, men väldigt viktigt att det tas upp också av andra. Speciellt som min blogg inte är den mest välbesökta bloggen som finns. Jag vill inte förminska dess betydelse men den har aldrig varit någon miljonblogg, och tyvärr tror jag inte den kommer att bli det heller. Jag är alldeles för negativ och tråkig för det.

Artikeln var väldigt bra och jag har själv blivit intervjuad av samma reporter hösten 2016. Samma reporter har också gjort serien Så jävla duktig. Hon tog upp det här med att utmattning inte är en egen diagnos i Finland ännu, och att diagnosen vid långtidssjukskrivningar därför blir depression. Och det jag reagerar på här är ordet långtidssjukskrivningar, och jag ska berätta varför. Observera nu att jag kritiserar vården och inte journalistens formuleringar!

När jag först blev sjukskriven i maj 2015 blev jag sjukskriven en månad för att slippa bråka med fpa. Så sade läkaren i alla fall. Efter den månaden förlängdes sjukskrivningen först med tre månader, sedan ytterligare fyra månader och i princip så där höll det på i totalt två år och tre månader. Ett halvt år var den längsta tiden någon läkare nånsin sjukskrev mig under den här perioden. Alla andra gånger blev jag sjukskriven tre eller fyra månader åt gången.

Och det var skitjobbigt att behöva be om förlängning på sjukledigheten hela tiden. Att aldrig riktigt veta hur lång tid jag hade på min återhämtning. Och besvikelsen jag kände varje gång jag behövde boka läkartid för att förlänga sjukledigheten var inte rolig. Jag kände mig underkänd som människa. Och den här känslan återhämtade inte mig, utan tvärtom gjorde saken mycket värre. Också av ekonomiska orsaker var det jobbigt att hela tiden förlänga sjukledigheten med några månader. För vet ni vad? Fpa:s behandlingstider är inte 10 minuter precis. Och pengastressen var ju en stor del av det som orsakade min utmattning från början. Det ÄR utmattande att hela tiden tänka på pengar i flera års tid samtidigt som man ska prestera maximalt också på andra plan.

Jag tror att det här med de korta sjukskrivningarna beror på min unga ålder. Jag hade ju inte ännu fyllt 24 när jag blev sjukskriven första gången, och när sjukskrivningen sedan tog slut skulle jag fylla 26. Unga återhämtar sig ofta fortare ur många sjukdomar. Men då behöver de ju också rätt diagnos och vård som passar ihop med diagnosen. Depressionsdiagnosen jag fick var rätt, men jag var också svårt utmattad. Och som jag skrivit tidigare fick jag bara vård för depression och det blev så galet att jag blev rekommenderad fysisk aktivitet då det enda som skulle ha hjälpt var vila. Bland annat därför blev det en så lång sjukskrivning för min del. Och också på grund av att jag var allvarligt sjuk.

Ja, jag var sjukskriven en lång tid totalt. Men långtidssjukskriven var jag aldrig. Det var jag tydligen för ung för.

Allt jag har att säga om det här ämnet ryms ju inte i det här inlägget, men jag får återkomma till det. Speciellt eftersom jag blir mer och mer återhämtad och ser min historia och mina upplevelser genom klarare linser än förut. Jag ville fokusera på en sak den här gången och det blev det här för det var en grej som var extremt jobbig för mig.