Jag tänker inte förlåta mig själv
För några månader sedan läste jag ett blogginlägg någonstans där bloggaren skrev att hon tänker förlåta sig själv för att hon inte fått sin magisterexamen på utsatt tid. Och jag blev ju lite ledsen när jag såg det här. Inlägget fortsatte sedan med förklaringar om varför det inte blivit så, och jag tyckte ju bara synd om människan som skrev. Det är så jävla typiskt vårt samhälle att ge unga skuldkänslor, också över sådant vi inte själv kan påverka.
Jag började studera 2010. Jag hade alla studiepoäng jag behövde till min magisterexamen i huvudämnet gjorda vid årsskiftet 2014-2015. Och jag skämdes över att jag inte hade min kandidatexamen ännu. (Den fick jag i januari 2015). Tänk på det en stund. Jag hade nästan bara gradun kvar till magister- men skämdes för att jag inte fått kandidatexamen istället. För samhället hade lärt mig att jag var en misslyckad skit som inte fått den på tre år. Då hade jag varit med om att min bästa vän dött några år tidigare. Åren 2009-2017 var ett helt jävla helvete för mig. Jag slets mellan människor och gjorde allt för att undvika gräl. Ofta helt utan framgång och med en medföljande känsla av att det nu bara var jag som var konstig. Så här i efterhand sett var också 2018 väldigt tungt för mig.
Om jag lyckas skriva gradu under det här läsåret så är det realistiskt att jag blir magister nån gång under år 2020. Och fan jag tänker inte förlåta mig själv, för det är inte jag som ska be om förlåtelse! Det är inte jag som står och gnäller över att studerande inte blir färdiga i tid och sedan sänker studiestödet så att de måste stressa ännu mera både med jobb och den begränsade studietiden för att överleva. Jag gör allt jag kan för att inte bidra till utmattningsepidemin som utbreder sig bland unga. Men tyvärr finns det många som gör precis tvärtemot mig, och sen har de mage att vara förvånade när unga inte orkar jobba 24/7 365 dagar om året.
Om jag gick in för att förlåta mig själv för att jag inte avlagde magisterexamen 2015 när jag var utbränd skulle det betyda att min magisterexamen avgör mitt människovärde. Jag vill inte tänka så mera! Mina universitetetsstudier eller examina gör mig inte till en bättre människa. Tvärtom har studierna orsakat enorm stress och skam över precis allt som är jag. Så ska det inte vara!
Inte mindre värd än någon som har magisterexamen.
Så nej, jag tänker inte förlåta mig själv. Det finns ingen orsak till det och att jag överhuvudtaget tänker på att förlåta mig själv för att jag blev sjuk är helt absurd. Ingen rår över att hen blir sjuk. Inte ens unga människor!
