Ett tungt årtionde lider mot sitt slut, del 1

Ett tungt årtionde lider mot sitt slut, del 1

Hälsningar från Tallinn! Jag och sambon är här på en miniresa för att koppla av och äta gott. Nu börja dessutom 2010-talet att lida mot sitt slut, eller ja, det har det ju gjort redan en tid. Som ni vet har 2010-talet verkligen inte varit mitt årtionde, men jag tänkte ändå att jag ska försöka sammanfatta årtiondet i ett blogginlägg så vi kan gå  vidare sedan. Så här kommer det, mitt 2010-tal. I två delar då det blev så långt när jag började skriva.

2010 började med att jag äntligen fick bilkörkort efter en tids ihärdigt kämpande, sedan blev jag tillsammans med mitt ex typ en vecka efter det. Det här var mitt första seriösa förhållande och även om mycket inte var bra för mig i det förhållandet blev min finska väldigt mycket bättre och jag vågade börja prata finska. År 2010 tog jag studenten och avslutade således den i princip lyckligaste tiden i mitt liv- gymnasietiden. På sommaren jobbade jag på Iniö och testade på att bo ensam, vilket jag trivdes bra med. På hösten började jag studera, och det här första årets studier var helt okej. Lätt hade jag också för studierna då. Jag sjöng också in i Florakören den här hösten. I november spelade jag och bandet in skivan vi gav ut 2011, och vi hade jätteroligt. Bandet var nog det som gjorde att min gymnasietid var så bra som den var. Vid nyår flyttade jag sedan till egen lägenhet för gott. Jag minns att det kändes jobbigt att bo hos föräldrarna när alla andra studiekompisar bodde i egna lägenheter och inte hade några bussar att passa från festerna eller körövningarna.

2011 är det värsta året i mitt liv hittills. Det började med ångest som hade att göra med hormoner men också ett förhållande som redan tidigt 2011 började krackelera. Min självkänsla och min självbild tillät inte mig själv att önska något bättre, så jag bet ihop och pratade med J när det blev för jobbigt. Jag upplevde att han var den enda som inte idiotförklarade mig när jag pratade om förhållandeproblemen. På våren gav vi ut vårt bands skiva och hade en lyckad skivrelease och jag flyttade till “runda huset” i studentbyn. På sommaren jobbade jag på Houtskär. På hösten hände sedan det värsta jag någonsin varit med om. Den enda personen jag då vågade prata om allt med utan att känna mig dömd, dog i en olycka. Eftersom J var väldigt omtyckt rörde hans död upp en massa känslor hos många, och jag som trodde det skulle hjälpa att umgås med andra människor som sörjde honom kände mig tvärtemot ensammast i världen. Den här ensamheten har jag än idag kvar i viss mån, även om jag börjat lita på N och mina närmsta vänner nu. Den här hösten hade jag också börjat studera litteraturvetenskap som biämne, och fy fan vad jag hatade det. Jag hade också en massa förtroendeuppdrag och jobb på fritiden, samt att mina studier blivit mycket mera tidskrävande och avancerade, så jag hade en kväll ledig på hela hösten. Jag minns inte riktigt om det var medvetet med allt program, men troligtvis var en del det. Det värsta jag kunde tänka mig var att jag skulle förstöra någon annans fiilis genom att sörja. Och därför sprang jag istället iväg från sorgen.

Om jag måste beskriva året 2012 med ett ord skulle det vara stress.  Troligtvis som en reaktion på den enorma sorgen fick jag njursten i början av året, och jag var verkligen sjuk. Och i princip så fortsatte hela året, jag hade enormt med program som gjorde mig sjuk. Totalt hade jag kanske tre dagar ledigt under hela året. På sommaren var det igen Houtskär som gällde, och det blev faktiskt ett andningshål för mig som redan då var enormt trött på Åbo. Jag blev också rödhårig på våren, troligtvis ett symptom av ändringen jag önskade mig. Men jag tycker det passade mig ganska bra. På sommaren tog jag modet till mig och lämnade exet, och var sedan helt säker på att jag skulle förbli singel, men den tanken var bättre än att fortsätta med exet.  Allt kändes konstigt först, men ganska fort kom jag över honom. Han hängde dock efter mig ännu en tid och det var ganska jobbigt. I augusti var jag i Vasa på lärarpraktik och det var roligt att umgås mycket med mommo och moffa men praktiken var tung och jag hade samtidigt en massa kvartettgrejer att ordna med i Åbo. På hösten började jag sedan spela i ett nytt band och träffade sambon där. Under 2012 var vi ändå bara bandkompisar och inget mer. Vid årsskiftet ordnade jag årtiondets nyårsfest och vi var över 30 personer i min 30 kvadrats lägenhet. Det var jätteroligt men en aning trångt.

I januari 2013 blev jag tvungen att klippa av mig halva håret då det gått av p.g.a. stress. Våren fortsatte i samma stil som 2011 och 2012 men jag började tröttna på den konstanta stressen så jag bara sket i en del inlämningsuppgifter. I april blev jag och sambon tillsammans och det var nog det bästa som hände under det här året och säkert också under hela årtiondet. I och med att vi blev tillsammans slutade exet också att ta kontakt med mig vilket var enormt skönt. Jag jobbade i Stockholm på sommaren och eftersom jag hade en arbetsresa på 1,5 timme (en väg) hann jag inte göra så mycket annat den sommaren. Men jag hann gräla med folk i Finland och var förkyld och stressad hela sommaren. I slutet av sommaren hände också en väldigt traumatisk grej som jag aldrig pratat med någon förutom N och vårdpersonal om. Det här gjorde att hösten 2013 är väldigt otydlig i mitt minne. Jag börjar så småningom komma över det här men det hängde länge över mig som en skugga. Och nej, jag kommer inte att skriva mera om det här. Men jag ville ändå inte låtsas som ingenting då det här har påverkat mig helt massor. N och jag flyttade officiellt ihop i september och i november förlovade vi oss. Och jag är fortfarande så glad att jag har honom.

2014 var också ett väldigt stressigt år. Vårterminen var ett enda töcken av kandidatavhandling, körjubileum och jobb och jag minns att jag var förkyld i princip hela tiden. Och hungrig och sötsugen av all stress. Jag gick upp 12 kg på tre månader och kroppshatet jag kände var inget att leka med. På sommaren studerade jag, och det var ett försök till att dra i nödbromsen från stressen. Det lyckades ju inte, men det var ganska skönt att inte behöva flytta långa vägar för ett jobb som betalade 8 euro i timmen som jag gjort tidigare. Jag skämdes ändå helt otroligt över att inte ha ett sommarjobb trots att det var mitt eget val och jag inte ens sökt något jobb. De allra flesta andra tyckte det var ambitiöst av mig att studera på sommaren men de där få kritiserande kommentarerna satte sig väldigt mycket djupare. Jag tränade febrilt 5-6 gånger i veckan och levde på ägg, avocado, bacon och limsa. I slutet av sommaren föll jag under en jumppatimme och stukade foten ganska ordentligt. Den här vristen bråkar fortfarande vid stressiga tider. På hösten hittade jag LCHF och började snabbt gå ner i vikt. Tyvärr mådde jag så dåligt redan här så alla komplimanger jag fick bekräftade bara hur misslyckad och fet jag blivit. Jag började också gå graduseminarium första gången under hösten 2014, och efter att jag fått mitt hafsverk till forskningsplan totalsågat fanns inte mycket krafter kvar…

Ja, inga roliga år inte. Och tyvärr blev det inte bättre de närmaste åren efter heller, men dem skriver jag om i morgon. Det blev så långt när jag började skriva så jag tänkte att det är lika bra att dela upp det. Men oj så det är bra för mig att skriva de här sammanfattningarna! Väldigt jobbigt också, av flera orsaker. Men på något sätt skönt att få det svart på vitt att jag inte bara inbillade mig att åren var jobbiga. Fortsättningen får ni alltså i morgon, så vi hörs igen då.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close