Ett tungt årtionde leder mot sitt slut, del 2

Vi fortsätter den här årtiondegenomgången, och nu är det årtiondets slut vi fokuserar på. Som ni läste igår var 2010-2014 helt otroligt stressiga år för mig, och de senare åren av årtiondet har sedan gått ut på att återhämta sig från dem. Den återhämtningen pågår på sätt och vis ännu. Men nu kollar vi igenom åren 2015 till 2019 i mitt liv. Långt ifrån lätta år de heller.

I januari 2015 fick jag äntligen hämta ut mina kandidatpapper, och efter det var det som att ingenting mera gick att koncentrera sig på. Jag klarade av att avlägga en fem studiepoängs kurs under hela våren, och fixade sommarjobb till samma firma jag jobbade på sommaren 2013 (I Stockholm då alltså) men jag var så slut. Jag försökte dölja min trötthet genom att satsa all min energi på kören, men sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd. Och det var som att han öppnat en kran, och jag bara grät och grät i flera veckors tid. Grät på dagen och sjöng i kör på kvällen. Både av förtvivlan men också av lättnad att jag inte själv behövde uttala de där hemska orden. Att jag var utbränd. Till sist insåg jag att jag behövde hjälp och ringde studenthälsan. I slutet av maj blev jag sjukskriven för svår depression. Utmattningssyndrom är inte ännu en egen diagnos i Finland, men jag hade också svår depression. Vården skulle dock säkert ha varit bättre om jag också fått utmattning som diagnos. Det blev alltså inget Stockholm den här sommaren, och vissa reagerade faktiskt med ilska och påstod att jag var så helvetes lat som ”sjukskrev mig”. Det här kommer jag nog aldrig att glömma, och de här orden var en av orsakerna till att jag senare började blogga. På sommaren gick min morfar sedan bort och det gjorde sedan att jag bad om förlängd sjukledighet. Det var bara droppen just då. Från början trodde jag och läkaren att min sjukskrivning skulle ta slut efter sommaren, men problemen var större än så och jag var mycket sjuk. I augusti samma år började jag ta sånglektioner och det var nog en av två bra saker som hände det här året. Den andra bra saken var att vi flyttade till Esbo och jag på det sättet på riktigt fick avstånd till mitt stressliv i Åbo. Jag brukar se 2015 som ett riktigt skitår, men helt ärligt minns jag knappt det året. Så troligtvis var det faktiskt väldigt traumatiskt. Men inte lika traumatiskt som 2011.

Där är de. Vakar över mig varje natt. Moffa och J ❤️

2016 var jag sjukledig hela året, men det hände ändå väldigt mycket det året. Saker som jag inte kommit upp ur den värsta dimman utan. Men det var jobbigt att behöva be om förlängning på sjukledigheten hela tiden samt att mixtra med medicinerna innan jag hittade rätt. I augusti dog min farmorsmor plötsligt och jag har nog inte riktigt fattat det ännu heller. Det här påverkade ju givetvis mitt mående till det sämre hållet. Men under hösten 2016 hände flera bra saker, först fick jag en vårdkontakt som jag klickade med. Det här var nog den första inom vården som faktiskt kunde hjälpa mig. Jag som alltid varit noga med att få prata svenska fick lov att prata finska och märka att personkemin var viktigare för mig. I september hittade vi rätt depressionsmedicin och i december en medicin som hjälper mig med mina sömnproblem. De här medicinerna tar jag ännu och de är en av orsakerna till att jag numera klarar av att arbeta. Och i september började jag också blogga. Något som varit både bra och dåligt för min hälsa. Men mest bra. Jag pausade samtidigt från samtliga sociala medier förutom bloggen och det gjorde mig mycket gott. Och btw, om ni gillar min blogg får ni väldigt gärna gilla min facebooksida och följa mig på instagram. I november åkte jag och några kompisar till Gdansk och även om jag hade en del ångest av medicinbytet och överlag var det en fin resa. Med rätt gäng blir det mesta bra!

2017 har jag sammanfattat tidigare, här i bloggen. Men vi kör en snabbis ändå. I början av året började jag gå i terapi, och först började jag må sämre av det, men efter en tid blev det bättre. Jag avslutade mitt vårdförhållande vid akutpsykiatrin också i samband med det här. På våren gick jag två kurser via öpu och det var jättetungt i början men sedan gick det helt bra. Sommaren var min sista som sjukledig och jag hade jättemycket ångest över att börja studera heltid igen. Nu i efterhand förstår jag ju att det var för att jag inte var färdig för det. Men läkarna hade bråttom och jag tvivlade på mig själv så sjukledigheten tog slut när augusti blev september. Maja blev opererad i augusti och jag blev så skärrad av det så jag bestämde mig för att inte skaffa barn på några år, och det håller jag ännu fast vid. På hösten skrev jag min graduuppsats och den opponerades, så nu blev jag officiellt färdig med graduseminariet. Själva avhandlingen har jag fortfarande framför mig. 2017 var ett av de bättre åren under årtiondet, men det krävde ganska mycket ansträngning av mig. Och min månads jullov var verkligen välbehövligt.

Världens finaste Maja ❤️

2018 var igen ett tungt år. Jag fick ett enormt bakslag när det gäller depressionen och fick nästan ingenting gjort på gradun på hela våren. Av den här anledningen tänker jag att min sjukledighet kanske hade behövt vara längre än den var, eller att jag skulle ha börjat deltidsjobba innan jag började med studierna- men ni vet ju att man helst ska bli färdig från uni på två minuter så det var det ingen som ens föreslog för mig. I maj avlade jag min första sångexamen och det gick bra. Man får inget vitsord för den första så det vet jag inget om, men det blev godkänt och jag tycker att jag fick bra feedback. 2018 var också året då jag började jobba igen, först som praktikant och sedan som assistent och senare arkivförtecknare. Jag fick också betalt för ett blogginlägg och gjorde några betalda föreläsningar. Även om jag överlag trivdes bra med mitt jobb och de flesta av mina kolleger tvekade jag mycket på mig själv och kunde inte förstå att de valt mig framför andra sökande. Det här gjorde att jag fick ett till bakslag på hösten och mådde riktigt skit. Jag var i princip självmordsbenägen igen. Men jag tog mig ur det. Igen. Men det kändes nog lite konstigt att stå och föreläsa om att man ska ta hand om sig själv när jag knappt orkade upp ur sängen själv. Men jag hade ju rätt i det jag föreläste om. Jag bara tvivlade på att jag själv skulle vara värd att värna om.

Under 2019 har jag jobbat hela året med de för- och nackdelar som kommer med det. Jag har haft min första sommarsemester ever, och därmed min första sommarledighet som inte börjar på sjuk på över 10 års tid. Och vad det gjorde under för mitt mående! Jag har funderat ganska mycket över rättigheter som är självklara om man jobbar, men som fattiga studerande bara skulle kunna drömma om. Jag har märkt hur mycket trevliga kollegor gör för ens mående och jag vet att jag kommer att sakna mina kollegor på årets arbetsplats när jag nu byter jobb. Och så har jag haft lite av- och påförhållande med bloggen, som också förnyades tidigare i år. Men nu hoppas jag att jag igen ska ha mera lust och tid att skriva i bloggen, då jag ju kommer att deltidsarbeta på våren. 2019 har nog varit mitt bästa år på länge, men utan svårigheter har året ändå inte varit. Eftersom jag jobbade mycket i början av året och inte alls hade någon sommarsemester 2018 var jag enormt trött på våren, och hösten var väldigt programfylld.

De här inläggen var viktiga för mig att skriva. Ibland har jag svårt att tro min egen historia, och att få det svart på vitt hjälper mig att inse att jo, det var faktiskt ett väldigt tungt årtionde. Allt har jag ju inte nämnt här, på grund av både platsbrist men också det att jag helt enkelt inte vill dela med mig av allt. Ändå finns här saker jag aldrig tidigare skrivit om. Jag kommer inte att sakna 2010-talet när vi går in i 2020-talet. Säkert har jag lärt mig helt massor och blivit mycket klokare, men jag tycker att det jobbiga ska få berättas om för vad de är, jobbiga. Allt måste inte ha en positiv slutkläm. Det är kanske en lärdom jag fått under det senaste årstiondet.

Vad jag önskar mig av 2020-talet?

Trygghet och mod. Gärna i kombination. Jag inser att mycket av min depression har att göra med att jag försökt anpassa mig till andras bild om mig och vad jag ska göra med mitt liv, och det sedan inte passat in i vad jag själv vill göra. Jag hoppas att jag under 2020-talet ska ha mod att våga följa min egen vilja. Att jag ska vara så trygg i mig själv att jag vågar lyssna på min egen röst!

Gott nytt årtionde till er! En sång kommer till min youtubekanal vid 12-slaget. Prenumerera redan nu och klicka på klocksymbolen så plingar det till när den finns att lyssna på!