Bättre än väntat
7 februari. Ja, idag är det då en månad sedan jag började jobba som eftisledare igen. På sätt och vis känns det som att längre tid gått. Det har varit en stor förändring jämfört med förra året så det spelar säkert roll i det här. Men jag tror också att andra saker spelar in här, och eftersom jag vet att jag tycker om att läsa om mina tankar för några år sedan tänkte jag här fundera lite på vad det här eftisjobbet gjort för mig den här första månaden. Personliga inlägg brukar vara populära hos andra bloggare så jag tänker att jag kan köra lite sådant också mellan varven. Jag har, som ni kanske märker, lite svårt med det här med att skriva ”bara” om mitt liv eftersom jag innerst inne ännu undrar vem som är intresserad?
Men i alla fall, tillbaka till vardagen som eftisledare. Eftisjobb har varit ett av mina favoritjobb genom tiderna, och det var också därför som jag tänkte att jag gärna testar på det igen. Och det är faktiskt roligare än jag kom ihåg det. Jag var lite orolig över om jag skulle känna mig socialt utmattad av att vara med så mycket folk varje dag men de allra flesta dagarna gör jag inte det. En stor del av min utmattning var ju nämligen social utmattning men den kom faktiskt mest från att umgås med vuxna människor, speciellt sådana vuxna jag inte själv valt att umgås med. Men barn är en helt annan melodi. De är så påhittiga och i stunden att jag ibland blir lite avundsjuk på dem.
En av de stora fördelarna som jag redan hintat lite om här i bloggen är utevistelsen. Vi är ute med barnen varje dag och det här har verkligen gjort under för mig. Jag trodde verkligen inte att lite dagsljus och frisk luft skulle kunna ge så mycket som det gjort. Jag har mycket lättare att somna på kvällarna trots att jag numera tar en lägre sömntablettsdos än på hösten. Och som en följd av det här är jag på bättre humör och klarare i tankarna på dagarna. Jag har seriöst kunnat komma ihåg detaljer från lektionerna i högstadiet och gymnasiet som jag trodde var helt borta på grund av utmattningen. De dagar jag inte är ute känner jag mig irriterad och trött, så det har absolut en betydelse. (Men kom ihåg: har du svår depression kommer en timme utomhus inte att ta dig ur den, utan fungerar endast som ett komplement till annan vård.)
Saknar jag mitt förra jobb? Både ja och nej. Det jag saknar mest är förstås kollegerna och faktumet att man helt kunde nörda ner sig i ett arkiv och på så sätt lära sig så otroligt mycket. I början saknade jag faktiskt arbetstidsuppföljningssystemet som gav mig exakta plus- eller minusminuter. Annars trivs jag med att jobba deltid och med mina kolleger. Om lönen var högre skulle jag faktiskt kunna tänka mig att enbart jobba deltid, eftersom det känns som att jag inte blir helt slut efter en jobbdag. Inte ens de dagar jag jobbat med gradun innan eftis är jag helt slut på kvällarna. Om jag fick gå tillbaka och ge råd till mig själv hösten 2017 då min sjukskrivning tog slut skulle jag faktiskt rekommendera att börja deltidsjobba innan jag skulle försöka återvända till studierna. För det var faktiskt studierna som gjorde mig sjuk.
En sak jag inte saknar med mitt förra jobb var prestationsångesten jag kände. Den var inte att leka med och även om den bara fanns i mitt huvud störde den mitt jobb och min vardag enormt. Jag märker av den här osäkerheten när jag studerar arkivsamlingen jag gjorde då. Jag var så rädd för att inte få den ”godkänd” att jag petade med den helt otroligt länge. Resultatet är en väldigt noggrant utförd arkivsamling, men det är synd att en stor del av det kommer från rädsla. Rädsla för att inte duga. Den här är en rest av vantrivseln under mina studieår i Åbo, och mina kolleger och min chef på arkivet har ingen skuld i det här. Tvärtom hjälpte de mig enormt med att inse att min känsla om att jag är sämst i världen inte har någon verklig grund.
Ganska tydligt att jag inte har ett kontorsjobb mera. Men smutsiga skor kan tvättas.
Det blev ju helt bra kan vi konstatera. Bara jag skulle få gradun gjord i år nu också och därmed kunna ta ut mina magisterpapper så kan jag vara riktigt nöjd. Men det är påbörjat och förutsättningarna för att jag faktiskt ska klara av att slutföra den är mycket bättre än tidigare. Nu får jag bara hoppas att inget traumatiskt händer det här året så att jag äntligen kan lämna det här projektet bakom mig. Men helt optimiskt vågar jag ännu inte se på framtiden.
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför, och kom ihåg att rösta på min blogg i den nya inofficiella finlandssvenska bloggtoppen!
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.
