En sämre människa

I söndags var det tydligen den nationella dagen för läsro. Höstlovet heter tydligen läslov nu för tiden också? Och det är ju bra? Folk läser sämre än för 10-15 år sen om man ska tro alla rapporter härifrån och därifrån, så att satsa på läsning är viktigt. Världen blir alltmer skriftlig hela tiden så läs- och skrivkunskaper blir bara viktigare. Så mycket håller jag med om. Så mycket pedagog är också jag. Men jag funderar ibland på om de här jippona kring läsning är rätt väg att gå? Kan man faktiskt motivera människor som inte tycker om att läsa att göra det genom att hålla föreläsningar och temadagar kring varför läsning är så viktigt och bra? Jag är inte helt övertygad och varför ska jag försöka reda ut i det här inlägget.

Jag var också en sådan där som predikade om läsning förut. Läsning var, innan universitetet, en trevlig sysselsättning för mig. Det första året vid uni läste jag ännu ganska mycket också utanför studierna. Sedan hände något. Jag började studera litteraturvetenskap, och det åt upp min läsglädje totalt. Eftersom litteraturlistorna är långa blir läsning en stress att hinna med för att kunna hänga med på seminarierna och föreläsningarna, och efter ett tag är det svårt att läsa utan att analysera och sätta det lästa i olika sammanhang. Säkert ett tydligt tecken på att man tar in det man studerar, men jag hade ju inte själv valt litteraturvetenskap utan gick det för att jag måste gå det på lärarlinjen. Och lärarlinjen valde jag för att kompisarna gick den.

Läsglädjen kom aldrig riktigt tillbaka till mig, och sedan blev jag svårt utmattad. Och så blev läsning förutom tråkigt dessutom svårt. Min koncentrationsförmåga var helt på noll, men jag lyckades ändå se alla läskampanjer här och där. Och jag kände mig som en idiot. Man ska läsa- för då är man en bra människa. Eftersom jag inte klarade av att läsa så måste det ju betyda att jag var skit. Jag hade så behövt höra att det var okej fast läsning inte var mitt favoritintresse just då. Men det var det ingen som sade. Och jag kan bara tänka mig hur skit man verkligen kan känna sig av sådana här kampanjen om man har läs- och skrivsvårigheter, något jag aldrig haft. ”Bara” utmattning och depression.

Jag har läst tre romaner sedan min sjukskrivning. Jag har lyssnat på en del ljudböcker men jag känner inget behov av att läsa skönlitteratur för nöjes skull ännu. Bloggar och facklitteratur tycker jag numera igen om att läsa, men skönlitteratur är svårt. Tack vare allt predikande om det har det fått en duktig flicka-stämpel på sig. Och jag tror inte det är tanken bakom de här olika läskampanjerna, utan tvärtom att hitta glädjen i att läsa. Den vill jag också hitta på nytt, men att stressa fram den fungerar inte.

Och kan inte höstlovet bara få heta höstlov, och om man vill kan man läsa då? Sportlovet styr redan mycket vad man tycker att man borde göra under lovet, behöver vi faktiskt ännu flera prestationsriktade lov? Är inte hela poängen med lov att man själv får bestämma vad man vill göra?

En läsmal tycker kanske det är hemskt att de flesta av mina böcker finns i vårt lakanskåp eller i uteförrådet, men för mig som läsning blivit en ångestgrej för fungerar det bra så här än så länge.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför. Tack för era tummar upp på det förra inlägget. Roligt att ni tummar upp också när det går bra för mig trots att jag bloggar mycket om det som är svårt.

Kom också ihåg att rösta på min blogg i den nya inofficiella finlandssvenska bloggtoppen!

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!