Kan du inte sjunga hemma?

Oj, det var länge sedan jag skrev något här. Jag har haft lite paus från sociala medier sedan lördagen och bloggen har stått stilla en vecka. Men jag behövde lite ledigt från den då jag var helt färdig förra veckan efter de senaste veckornas osäkerhet om i princip allt. Jag ber om ursäkt för att ni som kommenterade mitt förra inlägg fick vänta så otroligt länge på svar. Jag brukar försöka svara på alla kommentarer jag får i bloggen (och på facebook) men ibland glömmer jag. Jag vill däremot svara något vettigt på kommentarerna så därför kan det ta någon dag innan jag svarar. Jag glömmer oftare att svara på facebook så om ni garanterat vill ha svar på era kommentarer ska ni skriva dem hit. Det samma gäller era likes, tryck gärna tummen upp här nedanför eftersom jag inte kommer ihåg alla som tummat upp på facebook senare. Men det var inte det här som inlägget skulle handla om, men nu ska vi komma till ämnet.

I söndags åkte jag till en vän i Kyrkslätt för att sjunga lite sånger som vi tänker uppträda med på wappen. Planen är nu att åka till Korpo med några vänner och fira lite stillsamt, men om Nylandsavspärrningen förlängs sjunger vi väl våra sånger här på distans till vännerna. Om vi är friska förstås- annars blir det ingenting. Men jag får åtminstone övning i att följa med och kolla läget. Det brukar jag inte vara så bra på, utan vill ha det mesta planerat ganska mycket i förväg. Och nu innan någon blir arg på att jag träffade en vän irl: vi är båda friska, tar bil eller går överallt vi måste röra oss, undviker folk överlag, tvättar händerna stup i kvarten och vi höll oss på behörigt avstånd från varandra. Bra grej med glasögon- man ser bra också på längre håll och kan läsa noter och ackord också på ett lite längre avstånd.

I lördags när sambon frågade vad jag skulle göra på söndag och jag berättade om mina planer kom ett svar jag inte riktigt räknat med. Först sade han bara okej, men frågade sedan lite skämtsamt om jag inte kan sjunga hemma. Vilket jag förstås kan, och gör också, men försöker undvika om vi båda är hemma. Eller, försöker är att förminska. Jag har starkt obehag för att öva inför publik. Och jag har märkt hur stark den här spärren är nu när vi varit mycket hemma tillsammans. Jag hade en riktigt bra övningsrutin i början av året men nu har det stannat av för att jag tycker det är obehagligt att sjunga när sambon är hemma. Första gången jag skulle ha sånglektion via zoom förklarade jag flera gånger att det tyvärr kommer att komma lite ljud från mitt arbetsrum och bad om ursäkt för det. Sambon tog ingen stress utan satte på sig ett par ordentliga hörlurar och fortsatte jobba. Men en gång när han hade möte samtidigt höll jag på att dö av skam när han plötsligt skrattade till. Tills jag insåg att hans mötespartner troligtvis sagt något roligt och att han inte skrattade åt mig. (Vilket senare visade sig vara helt sant, han hade nämligen knappt hört att jag förde ljud i rummet bredvid.)

Den här coronatiden har minsann visat för mig hur mycket jag fortfarande skäms över mina intressen. För det är inte bara sången jag skäms över, utan i princip allt. Jag väljer i princip aldrig film om vi ska titta på något tillsammans utan låter sambon ge förslag. Jag stänger ner webbläsaren om han går förbi när jag tittar på youtube, och samma sak om jag håller på och skriver ett blogginlägg eller skriver noter. Det har till och med blivit ett skämt hos oss att jag måste gömma vad jag håller på med. Det lustiga är ju att han aldrig skulle kommentera något om någondera, förutom att kanske fråga vad videon eller inlägget handlar om och sedan gå vidare till det som han höll på med. Han skulle aldrig kalla mig ytlig eller korkad för att jag ibland kollar på frisyrvideor, eller narcissist för att jag bloggar om mitt liv. Och vi har redan varit tillsammans i sju år så jag vet det här redan. Men tidigare i mitt liv har jag fått höra att jag är konstig och dum för att jag håller på med det jag håller på med och den skammen lever starkt kvar ännu idag. Därför vill jag hålla folk på ett behörigt avstånd och har svårt att släppa in också honom i det allra mest sårbara, min egen personlighet. Därför kan jag också tycka att alla distanssamtal och -möten just nu är lite obehagliga, för folk kommer ju i princip in i mitt hem. Som jag vill ha för mig själv om jag inte uttryckligen bjuder in folk hit.

Så ja, jag kan sjunga hemma. Men inte vad som helst och när som helst. Men förhoppningsvis kommer jag att kunna det en dag. Men dit är det ännu länge, och jag får försöka ta babysteg ditåt. Distanssånglektionerna och sambons positiva attityd är en bra början på det här, för även om det först känns obehagligt glömmer jag efter en stund att jag ”stör” och sjunger ut nästan på samma sätt som på sånglektionen. Och oj vad min själ behöver just det just nu. Jag var också på alldeles enastående humör i söndags när jag varit och sjungit några timmar med vännen, så att säga att musik bara trams är helt otroligt dumt. Nu om någonsin behöver vi musik för att orka. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta med mina youtubekonserter. Här hittar ni den senaste som hade premiär i lördags. Prenumerera också gärna på min youtubekanal och lämna önskemål om konserttema och -repertoar!

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram!