Vem skulle tro mig?

Vem skulle tro mig?

Hur går det för er i dessa tider? Klättrar ni på väggarna eller har ni mera jobb än vanligt? Är ni oroliga eller tar ni det lugnt? Som ni som läst bloggen den närmsta månaden vet ni att jag är ganska orolig och att min depression tyvärr har blivit värre under den här senaste tiden. Osäkerhet kring jobb, ekonomi och så klart själva viruset har gjort mig väldigt orolig. Men det är kanske ändå inte det som stressat mig mest, utan det är en helt annan sak- som tyvärr är ganska sorglig.

För några veckor sedan vaknade jag med sjuk hals och täppt näsa. Det här är ingenting jag normalt skulle sjukanmäla mig för men i dessa tider har vi ju lite andra direktiv än vanligt (stay with me- jag kommer också till det här i det här inlägget) så jag ringde och sjukanmälde mig och var två dagar hemma för det här. Redan samma eftermiddag började jag känna mig bättre, så jag misstänker att det här var stressrelaterat. Allt det här hände den veckan då det var olika direktiv gällande min arbetssituation varje dag så det är inte särskilt långsökt. Jag har skrivit lite om mina skuldkänslor över den här sjukanmälningen här.

Veckan efter det här jobbade jag sedan en dag på eftis som vanligt och efter det här har jag hjälpt till med olika uppgifter vid ett äldreboende. Det har gått bättre än förväntat men jag har varit så stressad över att eventuellt bli sjuk. Både av oro att smitta de äldre och övrig personal, men väldigt mycket i den här rädslan handlar om att jag inte vill ringa och sjukanmäla mig igen. För vem skulle då tro mig? Jag var ju precis sjuk. Precis den här känslan gjorde att jag åkte till terapin (med planer om att åka till jobbet efteråt) med feber i september. För att jag hade varit lika sjuk i augusti och jag var helt säker på att de på jobbet skulle börja misstänka att jag ljög om jag igen sjukanmälde mig. De gjorde de ju inte utan tvärtom var det flera som konstaterade att jag kanske borde ha blivit hemma ännu en dag extra då jag fortfarande lät så förkyld.

Det här visar på flera saker. För det första är jag ovan att överhuvudtaget sjukanmäla mig. Jag har lärt mig från en tidig ålder att mina symptom aldrig riktigt är tillräckligt svåra att sjukanmäla mig för- bara om jag har feber eller typ spyr oavbrutet. Jag får nästan aldrig feber trots att jag kan vara riktigt bombförkyld och knappt kan andas. Jag har låg kroppstemperatur och om jag har 37,5 som är det som läkarna räknar som feber är jag riktigt sjuk. När jag hade njursten och läkaren på telefonen började nämna akuten som alternativ till mig hade jag 38,7 som mest. Så om jag måste ha feber för att bli hemma kan jag vara hemma från jobbet ungefär vart femte år kanske. Spysjuka har jag inte haft sedan 2010.

För det andra ser jag fortfarande inte min hälsa som något viktigt att satsa på. Jag måste tänka att jag inte ska smitta andra om jag ska klara av att sjukanmäla mig- att jag är sjuk spelar liksom mindre roll. Rätt åt mig bara att bli sjuk, så ingen viktig människa behöver bli det. Jag har ofta kommit på mig själv med att tänka att jag lika gärna kan ta corona så ingen annan behöver få det. Så lågt värde sätter jag fortfarande på mig själv.

Men det här fick mig att tänka på hur vi ser på sjukanmälningar överlag. Att vi på riktigt nu måste säga åt folk att bli hemma genast de känner sig sjuka säger ganska mycket om vårt samhälle. För det borde vara självklart att man inte jobbar när känner sig sjuk. Men vi har lärt oss att man måste vara tillräckligt sjuk för att bli hemma. Att hosta lite och känna sig yr av snuva är inte att vara tillräckligt sjuk. Man ska ungefär inte kunna ta sig ur sängen om man ska sjukanmäla sig. Och det här är inte bra. Det är tvärtom ganska dumt eftersom det gör att folk blir mycket sjukare än de skulle bli om de genast reagerade på lindriga symptom. Min sjukskrivning för svår (utmattnings)depression bara bekräftar det här. Jag skulle aldrig ha vågat söka hjälp innan jag totalt gick sönder av stress, och just därför betalar jag fortfarande för terapi och tar maxdos av antidepressiv medicin. Snart fem år efter att jag blev sjukskriven. Och den där grejen med tre dagar hemma utan läkarintyg som de flesta företag tillämpar nu skulle helt säkert räcka bättre om man blev hemma i ett tidigare stadium. Med feber, bombsnuva och hosta som aldrig vill gå om känns tre dagar som ett skämt- och många är tillbaka på jobb innan de är friska. Precis som jag i september.

Om något bra kunde komma ur det här med Corona kanske det skulle vara att vi ifrågasätter den här normen? Varför måste man ha huvudet under armen innan man sjukanmäler sig och varför är vi så himla misstänksamma i det här landet överlag?

Kai Alajoki heter fotografen.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!

 

5+

4 svar

  1. Tove skriver:

    Jaaa! Precis! Jag som jobbar i kassa är ju inte bara utsatt för sjuka kunders smittor, men om jag far på när jag är sjuk smittar jag ju inte “bara” mina kolleger utan hur många som helst. Den vetskapen har gjort att min gräns för “tillräckligt sjuk” nog är betydligt lägre än din, men visst känner jag också att jag måste vara tillräckligt sjuk också.
    Sen när det gäller bibbajobbet är gränsen högre, i synnerhet vissa tider på terminen när det så ofta är så väldigt tyst och lugnt i Arkens bibliotek…

    0
    • Fredrica skriver:

      Ja, tänk att man alltid måste tänka på andra för att klara av det. Ens egna hälsa är ju också viktig.

      0
  2. Yolanda skriver:

    Jag tänker mycket liknande. Hade också gått till jobbet om det inte fanns så stor smittorisk. Är också mer rädd för att smitta andra. Dessutom har jag också haft uppmattningsproblematik. Jag har Aspergers syndrom och jag mår skit över att mina rutiner inte är som vanligt. Kram på dig

    0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close