Varför är du så tjock?

Sista veckan på eftis (typ fritids för mina svenska läsare) innan barnen fick sommarlov var det precis som nu varmt och till och med jag stod utan långärmad på ute på skolgården. Jag är frusen av mig och nästsista veckan hade jag på riktigt dunjacka och utebyxor på mig utan att svettas. I maj. Så att se mig i så lite kläder som t-skjorta och byxor i 7/8-dels längd var något nytt. Först påpekade ingen det men efter en stund blev en del av barnen lite nyfikna på mina kläder. Så de kom och frågade mig varför jag har de där kläderna på mig, och jag svarade för att jag tycker om dem och de är bekväma. De flesta var nöjda med det svaret och funderade inte mera än så på det, förutom ett barn. Som istället frågade mig varför jag är så tjock.

Jag blev lite paff över frågan men försökte att inte visa det utåt. Jag svamlade fram något att jag ser nu bara ut så här och att alla är olika och det är bra. Orkade inte förklara att jag var smal som en sticka ännu för 8-9 år sen men sedan började gå upp i vikt av flera orsaker som hormoner och stress. Sedan lade jag till att det inte är så artigt att fråga sådant här, vilket jag senare lite ångrar men i situationen kändes det viktigt. Jag är extremt glad att jag fick frågan nu och inte för några år sedan, för då skulle jag fullständigt ha gått sönder av den. Lite ironiskt var nog ändå att byxorna jag hade på mig den dagen var i storlek S. (Oftast är jag storlek M, men det varierar så klart) Så så hemskt tjock KAN jag faktiskt inte vara. Och även om jag var det så borde det inte användas som skällsord.

Och det är just därför jag skriver det här inlägget. För frågan var nämligen inte neutralt ställd. Det var inte samma som om hen frågat vad jag heter eller om jag har barn- utan den var faktiskt skeptiskt ställd. För eftisbarn vet redan att det är dåligt att vara tjock. Det är inte bara min vuxna hjärna som reagerar negativt på frågan, för jag har faktiskt hört några av barnen prata nedsättande om tjocka människor också tidigare. Och så här ska det inte vara!

Ni som har barn: tänk efter hur ni pratar om kroppar- både era, deras och andras. Läs på om fettförakt och prata inte bara om kroppspositivitet- utan försök lära era barn att alla har en kropp som är till för att ta en från ställe till ställe och att göra saker med. Inte en prydnad som ska vara lika smal som en galge. Och om den är lika smal som en galge är det okej det också- men det är vi väl alla överens om redan. Barn lär sig nämligen väldigt fort vad som är okej och vad som inte är okej. Jag började banta första gången när jag gick på sjuan, och då var jag underviktig redan från början. Smaka lite på det. Är det hälsosamt? Och jag blir riktigt ledsen när jag tänker på alla år som jag slösat på att hata mig själv och mitt utseende, när jag istället hade kunnat använda dem till att göra något jag tycker om. Kan vi tillsammans försöka jobba mot att framtidens ungdomar inte behöver banta som 13-åringar? Och hata sig själva från ännu yngre ålder? Kan vi det?

Nu tänker jag till slut låta er fundera på om barnet var en flicka eller en pojke. Inte så svårt, tyvärr.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!