Varför är du så tjock?

Varför är du så tjock?

Sista veckan på eftis (typ fritids för mina svenska läsare) innan barnen fick sommarlov var det precis som nu varmt och till och med jag stod utan långärmad på ute på skolgården. Jag är frusen av mig och nästsista veckan hade jag på riktigt dunjacka och utebyxor på mig utan att svettas. I maj. Så att se mig i så lite kläder som t-skjorta och byxor i 7/8-dels längd var något nytt. Först påpekade ingen det men efter en stund blev en del av barnen lite nyfikna på mina kläder. Så de kom och frågade mig varför jag har de där kläderna på mig, och jag svarade för att jag tycker om dem och de är bekväma. De flesta var nöjda med det svaret och funderade inte mera än så på det, förutom ett barn. Som istället frågade mig varför jag är så tjock.

Jag blev lite paff över frågan men försökte att inte visa det utåt. Jag svamlade fram något att jag ser nu bara ut så här och att alla är olika och det är bra. Orkade inte förklara att jag var smal som en sticka ännu för 8-9 år sen men sedan började gå upp i vikt av flera orsaker som hormoner och stress. Sedan lade jag till att det inte är så artigt att fråga sådant här, vilket jag senare lite ångrar men i situationen kändes det viktigt. Jag är extremt glad att jag fick frågan nu och inte för några år sedan, för då skulle jag fullständigt ha gått sönder av den. Lite ironiskt var nog ändå att byxorna jag hade på mig den dagen var i storlek S. (Oftast är jag storlek M, men det varierar så klart) Så så hemskt tjock KAN jag faktiskt inte vara. Och även om jag var det så borde det inte användas som skällsord.

Och det är just därför jag skriver det här inlägget. För frågan var nämligen inte neutralt ställd. Det var inte samma som om hen frågat vad jag heter eller om jag har barn- utan den var faktiskt skeptiskt ställd. För eftisbarn vet redan att det är dåligt att vara tjock. Det är inte bara min vuxna hjärna som reagerar negativt på frågan, för jag har faktiskt hört några av barnen prata nedsättande om tjocka människor också tidigare. Och så här ska det inte vara!

Ni som har barn: tänk efter hur ni pratar om kroppar- både era, deras och andras. Läs på om fettförakt och prata inte bara om kroppspositivitet- utan försök lära era barn att alla har en kropp som är till för att ta en från ställe till ställe och att göra saker med. Inte en prydnad som ska vara lika smal som en galge. Och om den är lika smal som en galge är det okej det också- men det är vi väl alla överens om redan. Barn lär sig nämligen väldigt fort vad som är okej och vad som inte är okej. Jag började banta första gången när jag gick på sjuan, och då var jag underviktig redan från början. Smaka lite på det. Är det hälsosamt? Och jag blir riktigt ledsen när jag tänker på alla år som jag slösat på att hata mig själv och mitt utseende, när jag istället hade kunnat använda dem till att göra något jag tycker om. Kan vi tillsammans försöka jobba mot att framtidens ungdomar inte behöver banta som 13-åringar? Och hata sig själva från ännu yngre ålder? Kan vi det?

View this post on Instagram

Jag brukar ju inte riktigt vara bekväm med att lägga upp helkroppsbilder hit. Mitt förhållande till min kropp är bättre än det varit men verkligen inte bra ännu heller. Jag är den första att erkänna att jag inte mera är smal, men så himla tjock är jag inte heller. Se på bilden fast! (Tagen tidigare idag) Och även om jag var tjock så skulle jag ha precis samma rättigheter att leva som någon som inte är det. Men det är tyvärr ingen självklarhet i det samhälle vi lever i idag, och det är frågan jag fick av ett eftisbarn för två veckor sen ett tydligt bevis på. Den längre versionen hittar ni i bloggen. Länk i beskrivningen så klart! #sommar #kroppsångest #allastorlekarärvackra? #finlandssvenskabloggare

A post shared by Fredrica Nyman (@fredricanyman) on

Nu tänker jag till slut låta er fundera på om barnet var en flicka eller en pojke. Inte så svårt, tyvärr.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!

4+

2 svar

  1. Melinda skriver:

    Jag är förälder till 3 döttrar och försöker hela tiden förmedla en positiv kroppsbild. Barn är barn och jag önskar att ALLA som möter barn kommer ihåg det. Jag önskar att mina barn alltid frågar vuxna – även om vuxna kanske känner sig obekväma i den situationen. Jag önskar att mina barn ska känna en trygghet att vuxna finns närvarande oberoende av vilken tanke och känsla som dyker upp…

    0
    • Fredrica skriver:

      Vad bra att du pratar om det här med dina barn! Absolut ska det vara okej att fråga vad som helst, och just därför ångrar jag lite att jag sade det där om att det inte är artigt att fråga sådant där. Men nu var det hur frågan var ställd som fick mig att reagera. Och eftersom jag har flera års erfarenhet av att jobba med barn, och just dessa barn några månader, har jag lärt mig skillnaden på när en fråga ställs av nyfikenhet och när den ställs av andra orsaker. Om frågan ställts i samma tonfall som de frågar om jag har barn och om jag bor med min mamma skulle jag knappast ha reagerat lika starkt. Eftersom jag matats med smalidealet hela mitt liv skulle jag helt säkert ha reagerat, men inte lika starkt.

      0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close