Det är inte över ännu

Det är inte över ännu

Ja alltså, jag har väl inte så mycket ärende hit egentligen förutom ett behov av att skriva av mig. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag ska göra ett försök, för det brukar kännas lite lättare när man fått ut sin ångest. Men alltså, gradun. Herregud vilken bergochdalbana. Jag var på något visst sätt beredd på att alla möjliga känslor kring den skulle uppstå, men att de skulle vara så här starka kunde jag inte ana. 

Det har stundvis varit extremt tungt. Vissa dagar har jag knappt fått en timme gjort på den då jag fått sådan ångest och varit helt övertygad om att jag är den dummaste människan på jorden och att allt bara kommer att bli skit ändå. Jag har gråtit mycket. Morrat till sambon om helt onödiga grejer och jag tar jätteilla upp av ens minsta lilla kritik som inte har med gradun att göra. Det är som att jag är så inställd på att den kommer att totalsågas och sedan godkännas med det lägsta vitsordet att jag absolut inte tål kritik på andra områden. Häromdagen började jag gråta då N påpekade att jag glömt att torka spisen då jag lagade mat. Ja, på den nivån är ångesten nu. Och jag behöver få ut den för att komma vidare med det här projektet. 

Idag gick jag första gången hos min terapeut sedan mars. Vi har haft distansterapi sedan dess, och även om det har varit bättre än ingenting var det otroligt skönt att faktiskt ha terapi på plats idag. Jag märkte att jag var helt slut efter det eftersom jag pratat om i princip hela mitt liv på 45 minuter. Insikterna har inte tagit paus fast mycket annat gjort det den här våren. Och en av insikterna är att jag kommer att behöva terapi och medicinering så länge jag skriver gradu. För även om jag inte tänker på samma sätt som under åren 2010-2015 finns ångesten från dessa år kvar när jag ska studera. Det är inte över och färdigbehandlat. Och jag behöver behandla det för att komma vidare och för att klara av att skriva min gradu. 

Och snälla du som läser det här som kanske känner igen dig: ge mig inte en massa råd nu. Jag ber inte om tips med det här inlägget- utan vill bara skriva som det är för det är det jag går igenom just nu. Jag får tips hela tiden från sambon, och ibland är det lite uttröttande. Jag har alltså hört det mesta redan, och olika saker fungerar olika dagar. Så snälla- respektera min berättelse och låt den vara vad den är. Historier om folk som just och just kommit igenom yrkesskolan och sedan ändå skrivit gradu och blivit framgångsrik kommer inte heller att hjälpa mig, utan bara göra mig ännu argare på mig själv då jag var en sådan med väldigt höga vitsord i princip i allt i både högstadiet och gymnasiet. Först på uni behövde jag anstränga mig för att få högre vitsord. Och som fan vad jag hatade mig själv för att jag behövde det.

Jag vill ändå vara ärlig med de här känslorna eftersom de sällan hörs i akademiska sammanhang. De människor som får plats är de som varit fascinerade av just deras forskningsområde sedan dag ett som studerande. Jag är inte en av dem och helt ärligt tror jag inte att de flesta andra är det heller. Därför skriver jag det här inlägget, och den här bloggen överhuvudtaget. 

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!

 
3+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close