En liten paus från skammen

En liten paus från skammen

Hallå där! Vad gör ni här egentligen? Jag har inte publicerat något på jättelänge och ändå är statistiken högre så här långt i juli än den var på hela månaden förra året. Men kanske jag skrivit bättre i år än förra året? (Jag tror faktiskt det, eftersom jag inte alls hade tid för bloggen på samma sätt förra året.) Orsaken till min frånvaro var årets bilresa i Estland. Förra året körde vi till Riga och originalplanen för i år var att resa lite längre via Litauen, Polen, Tyskland och tillbaka hem via Danmark och Sverige men av obvious reasons så blev det bara Estland i år. Vilket också var bra. Helt ärligt kände jag mig säkrare där än om jag är i en matbutik här, eftersom folk faktiskt höll säkerhetsavstånden. Här är folk så himla besatta av att hinna först och spara sekunder att de helt struntar i dem. Men nu ska jag inte haka upp mig på det, utan skriva om helt andra saker.

Den här våren och sommaren har varit väldigt underlig, och jag märkte först för någon vecka sedan hur mycket det faktiskt påverkat mig. En av sommarens sammankomster blev avbokad och jag blev så ledsen att jag i princip låg i sovrummet och grät flera dagar. Jag har ALDRIG tidigare blivit så här ledsen av att något avbokats. Samtidigt förstår jag så klart orsakerna till att det här avbokades, men väldigt ledsen var jag alltså ändå. För man kan förstå orsaker bakom något men ändå vara ledsen över att det inte blir av. Att jag blev så ledsen visade mig bara hur mycket jag saknat mina vänner under den här våren. Jag träffade flera av dem i juni, men konstigt nog känns det som att det är längre sedan jag träffat dem nu än vad det var då i juni då jag inte träffat dem (förutom ett undantag) på tre månader.

En sak som ändå överraskat mig ganska mycket är att samtidigt som jag saknat vännerna väldigt mycket, så har verkligen jag också upplevt att jag knappt fått någon ensamtid alls de senaste månaderna. Sambon har jobbat hemifrån och utöver det också varit väldigt mycket hemma, vilket har gjort att jag haft väldigt lite ensamtid. Och jag tror att jag skulle ha behövt mera. Men jag har också haft så enorma skuldkänslor över det här och inte riktigt vågat uttrycka det. Vilket har gjort saken ännu värre.

Jag har funderat på det här med ensamtid och behov av den ganska mycket under den senaste tiden. Och delvis listat ut varför jag behöver så mycket av den varan. En del är säkert bara min personlighet och inget fel med det, men en stor orsak är också att jag skäms lite mindre om jag är ensam och ingen annan kan döma det jag håller på med. När jag är ensam vågar jag sjunga ut, eller ens överhuvudtaget sjunga, för som ni vet har jag jättesvårt att sjunga om sambon är hemma. Men när jag är ensam jag vet att ingen kommer att kommentera att det låter dåligt. Och om det låter dåligt är det bara jag som hört det.

Det här har ju lett till att så fort jag fått en liten, liten lucka ensamtid har jag stressat som fan med att hinna med allt jag normalt skulle hinna med under flera dagars tid och ofta har jag varit helt slut. Och om jag inte orkat spela in sång, öva inför något uppträdande, fota för bloggen, gå på loppis eller något liknande har jag känt mig improduktiv och skit. När jag och sambon är tillsammans sätter jag nämligen automatiskt hans behov först, och väntar med vad jag själv skulle ha lust med att göra. Ofta vill vi göra liknande saker, men ibland har jag någon pangmusikidé som jag helt enkelt inte vågar jobba på när han är hemma. Det här beror säkert delvis på min depression och att jag p.g.a. den har lågt värde för mig själv, men helt säkert finns det också samhällelig påverkan här. Jag försöker jobba bort det här lite bit för bit, men ibland känns det också lite jobbigt att jag alltid ska förbättra och ändra på mig själv. 

Jag har lite svårt att avsluta det här inlägget, men jag kände ett behov av att reflektera lite över det här i bloggen. Finns det flera som känner igen sig i det här? Eller är jag bara en otacksam flickvän som inte förtjänar att vara sambo?

Här nedanför ser mitt senaste resultat av ensamtid. Jag hade egentligen inte planerat att spela in något men så kom den där känslan av att “men annars har du inte fått något gjort idag” och tog över, och jag råkade hitta gamla stämfiler till den här fina sången, så det blev en till a capella-video. Hoppas ni gillar den!

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close