Den tiden är förbi

Veckoslutet då november blev december var jag i Åbo på några av mina närmaste vänners födelsedagsfest. Som ni vet brukar jag alltid få lite ont i magen av att vistas i Åbo. Det beror kort och gott på att jag varit med om massor med skit i den staden och det har varit en stad som stått för krav och en känsla av otillräcklighet för mig. Jag tror att det också har att göra med att jag kände mig väldigt ensam där. Jag hade liksom ingenstans att rymma när staden (eller ja, människorna där) bara krävde och krävde. Inget ”hemhem” att åka till när stressen höll på att äta upp mig inifrån.

Tidigare i år insåg jag att jag inte är skyldig staden något, och det var så skönt. Tidigare har det alltid funnits en liten gnagande känsla inom mig att jag inte presterat tillräckligt för att få vistas i den fina staden. Varför Paris (eller Karis, höhö), vi har ju Åbo liksom? Ångesten jag upplevt när jag varit i Åbo har sakta blivit mindre, men aldrig varit helt borta. Förrän nu då, när jag senast var där. Jag blev så förvånad själv så jag till och med sade det högt till mina vänner. Vet ni vad? Jo jag har ingen som helst ångest över att vara i Åbo.

När jag sedan satt i nattbussen på väg från den lyckade festen funderade jag lite mera över det här. Hur kunde jag plötsligt sitta i bussen och tänka hur fantastiskt det är att kunna åka från en sida av stan till andra på mindre än en halvtimme? Och hur klarade jag av att se att snön på domkyrkans tak gjorde den så vacker- utan att må illa på samma gång?

Jag tror det har att göra med att jag insett att tiden som ledde till min utmattning, i Åbo, är över. Jag har vetat det rent teoretiskt länge, men det tar alltid lite längre innan den emotionella biten hänger med. Nu har det sjunkit in. Tiden som gjorde mig svårt utmattad och gav mig en väldigt svår depression är över. Och den tiden kommer aldrig tillbaka. Jag behöver inte vara rädd för att mitt liv ska bli likadant som då mera. För jag vet att jag inte vill dit, men jag kan också själv åtminstone försöka påverka min situation. Och det är absolut bra för mig att veta nu när jag kommer att behöva vistas lite mera i just Åbo på våren.

Just nu har jag ingen lust att flytta tillbaka till Åbo, för även om det kändes helt fantastiskt att kunna åka med en buss från punkt a till punkt b på under en halvtimme, vet jag också att precis just det är en av sakerna som kvävde mig i staden. Men det är så skönt att kunna vistas där utan att känna sig som en bov. Hoppas det håller i sig!