5 saker jag lärt mig av psykoterapi

5 saker jag lärt mig av psykoterapi

I fredags var det tre år sedan jag började gå i kognitiv psykoterapi. I och med det slutar fpa att sponsra min terapi, eller det har de ju redan gjort. Jag går fortfarande i terapi varannan vecka för egna pengar och nu fokuserar vi mera på just en grej, men jag tänkte ändå försöka skriva ner några av de viktigaste sakerna jag lärt mig av att gå i terapi.

Det hjälper att prata om det svåra

Innan jag blev sjukskriven hade jag kört med metoden att bara trycka undan allt som var jobbigt och vägrat prata om det med någon. Jag tyckte mina problem var pinsamma och hade extremt svårt att lita på folk. Det har jag fortfarande, men jag övar hela tiden. Men det var helt otroligt skönt att prata om det jobbiga när jag fått ett kontrakt där det tydligt stod att terapeuten har tystnadsplikt. Många problem kändes lättare bara av att uttala dem högt, och det är kanske det som jag vill föra vidare till andra. Att det kan löna sig att prata med någon, men kanske inte med vem som helst…

Jag har rätt till ett privatliv

Ni som läst min blogg sedan dess begynnelse har kanske lagt märke till att jag lämnade ut mera av mig själv förut. Det är mycket tack vare terapin som jag insett att jag inte måste berätta saker om mig själv som jag inte vill. Att jag också har rätt till mina gränser och att respektera dem genom att välja vem jag blir förtrolig med. Det här har jag ganska mycket nytta av också i mitt arbete. Barn är nyfikna och ibland frågar de saker som man inte känner sig bekväm att berätta om. Då är det skönt att veta att det är okej för mig att säga att jag inte vill prata om just det här. Det är lättare för mig att säga så till barn, men jag har börjat öva också med mina vänner att säga när något blir för personligt för mig att prata om. Och det är så skönt att våga lyssna på mig själv i det här avseendet! Min sociala ångest har blivit mindre tack vare det här.

Livet pågår hela tiden

Och därför ska man försöka göra vad man kan för att göra livet så bra som möjligt. Om en kanelbulle gör så du orkar bättre med eftermiddagen så är den värd det. Om du vet att du kommer att må bättre om du inte är med på precis alla sociala sammankomster kan det vara bra att stå över ibland. De människor som respekterar dig på riktigt kommer att förstå. Jag vet att jag mår bättre om jag har en regelbunden sångstund varje dag, så jag försöker få till det. Det här med musiken kommer jag att behandla också vidare, eftersom det är en viktig del i mitt liv.

Min guldkant i vardagen i tisdags var den här pätkisbullen.

Min utmattning var inte mitt eget fel

Och mycket annat jag drabbats av i livet var också sådant jag inte själv kunnat påverka. T.ex. mobbningen. Jag var nämligen helt övertygad om att det var en grej jag gjorde som utlöste den och att den således var mitt eget fel och en naturlig reaktion på mitt misslyckande. Det var så skönt när terapeuten sedan kunde berätta att mobbning aldrig är offrets fel. Vilket jag rent teoretiskt visste efter mina pedagogiska studier men eftersom ingen tidigare nämnt mina upplevelser vid sitt rätta namn, mobbning, hade jag aldrig tänkt det här om mig själv. Samma med min utmattning, eftersom alla pratar om hur duktiga flickor blir utbrända och jag inte såg mig som en duktig flicka tänkte jag bara att det är mig det är fel på och att jag bara är svag och dålig. Just det här med duktig flicka kommer jag nog att komma tillbaka till eftersom jag tycker det är ett extremt dåligt uttryck och ett förminskande av riktiga sjukdomar, men det är ett eget inlägg som vi tar en annan gång. Men det finns alltså flera orsaker till att min instagrambeskrivning numera lyder “inga jävla fröken duktig.”

Perfektionism är inte coolt

Om jag bryr mig om något projekt kan jag vara extremt detaljfokuserad och ha svårt att lämna det ifrån mig. Jag är egentligen en perfektionist och tidigare har den här egenskapen varit en grej som jag varit ganska stolt över. Och visst är det bra att göra saker så ordentligt man bara kan. Men min perfektionism både kommer från och bidrar till mera osäkerhet hos mig själv, och då är det inte hälsosamt. Jag har ännu inga metoder för att avbryta när jag blir för detaljfokuserad men jag hoppas att vi ska kunna behandla det här med terapeuten, för det är en del i det stora som ännu håller mig kvar i depressionens grepp.

Det här var några av alla saker jag lärt mig under min terapiprocess så här långt. Allt går ju inte att sammanfatta men det här var kanske det viktigaste. Jag rekommenderar att gå i terapi om man funderar på det, och är man rik är det ju inga problem att bara börja med någon. Men om man inte är rik är processen att få terapin betald av fpa lite byrokratisk, men ändå värd den. Här har jag skrivit mera om hur man kan gå tillväga för att få den betald av fpa i upp till tre års tid.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!

3+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close