Det var på riktigt
Ibland när jag har bloggtorka, eller ser i statistiken att någon klickat in sig på något gammalt inlägg brukar jag läsa några av mina gamla inlägg. Ni kanske inte vet det här men jag kommer ihåg vad de flesta av mina blogginlägg handlar om på rubriken. Men ibland kommer det emot inlägg från 2016 eller 2017 som jag inte har en aning om vad de handlar om. Så då måste jag ju läsa det. Intressant att 2017 som är tre år sedan känns som igår, medan 2019 känns som tio år sedan. Det säger kanske lite om hur jag mått den här våren. (Ja, jag vet att den varit jobbig för alla. Men nu tröstar inte de orden mig så om ni vill kommentera det så kan ni göra det på någon annan blogg.)
Det här med de gamla inläggen är intressant av flera orsaker. Dels är det intressant att se hur mitt skrivande utvecklats, men också att få en känsla för hur jag faktiskt mådde för några år sedan. Igår läste jag igen ett par inlägg från 2017 och 2018 och en sak slog mig så tydligt av de tidigare inläggen. Hur starkt jag hatade mig själv. Så starkt att jag inte vågade tro på mina egna upplevelser då jag hade så lågt värde på mig själv. Jag märker det här extra tydligt just i språket i mina texter, jag förklarar och förklarar- liksom för att övertyga mig själv om att jag inte ljuger. Att det faktiskt var på riktigt det som hände mig. Och så skriver jag hela tiden småpikar till mig själv i parenteser. Jag använder för övrigt ganska mycket parenteser och citationstecken i mina tidigare inlägg, vilket är lite roligt så här i efterhand att märka. Och det här övertygar mig idag om att det faktiskt var på riktigt det jag gick igenom. Jag hade väldigt svår depression och utmattning.
Jag gillar fortfarande inte mig själv och helt ärligt vet jag nog inte om jag någonsin kommer att göra det, men jag hatar inte mig själv alls på samma sätt som för tre år sedan. Inte ens fast mitt mående igen blivit sämre den här våren och jag märkt av en ökad, ohälsosam självkritik. Men jag märker fortfarande ganska ofta av att jag har svårt att tro på mig själv. Men nu är jag också medveten om det här och kan därför bättre hantera när jag blir jättevelig jämfört med tidigare. Och nog är det ganska bra att ha den här bloggen som bevis för att det som hände faktiskt hände och inte bara är en efterhandskonstruktion.
I övrigt har den här våren varit jättetung som ni vet. Det här har lite fått mig att tänka på annat än bloggen, vilket jag faktiskt tror kan vara helt bra. För bloggen kan ibland få mig att dröja kvar i sådant jag borde släppa, eller åtminstone försöka släppa. Det jag märkt nu är att det verkligen inte känns som att det är 2015 mera, utan det har hänt så mycket bara på några månader så det känns som ett annat kapitel än sjukledigheten. Att jag haft mindre lust till bloggen beror också tyvärr på en sämre koncentrationsförmåga till följd av de här månaderna. Men till skillnad från 2015 känner jag igen tecknen och försöker ta det lugnt nu så mycket som det går. För jag vill inte tillbaka till 2015.
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.
