Så mycket lättare?
Förra veckan snubblade jag in på en video där en kvinna berättade om sina erfarenheter av breast implant illness. Jag har ingen aning om varför videon var rekommenderad till mig, men eftersom jag ändå har något slags hälsointresse tittade jag på videon. Jag har själv aldrig haft tankar på bröstförstoring. Tvärtom har jag i vissa fall seriöst funderat på förminskning av flera olika orsaker. Men det vill jag inte gå in på här i bloggen.
Videon var informativ och jag hoppas verkligen den kunde avråda folk från att ta sådana stora risker som en sådan här operation ändå är, men jag vill förstås inte heller skuldbelägga någon som gått igenom eller går igenom det här. Det som jag egentligen reagerade ganska starkt på med den här videon var de avslutande orden som löd något i stil med att det är så mycket billigare och lättare att gå i terapi och lära sig att älska sig själv än att gå göra sådana här operationer. För att vara helt ärlig blev jag helt paff av att höra det här.
Jag älskar inte mig själv. Helt ärligt äcklar bara tanken på att älska mig själv mig. Jag tycker inte ens om mig själv. Ska jag vara ärlig har jag inget värde på mig själv om jag inte presterar bra. Inget alls. Hur skulle jag kunna vara värd något bara för att jag är jag? Och då har jag gått ungefär tre och ett halvt år i terapi. En terapigång kostar 90 euro hos min terapeut. Visst, tre av dessa år stod fpa för största delen av notan men det är ändå någon som ska betala. Och totalt blir det 3600 euro i året om man räknar med en månads paus på sommaren och vid julen. Det är 10 800 på tre år, och som sagt, jag är inte ens i närheten av att älska mig själv. Bruden i videon pratade om 10 000 dollar för att göra operationen. Inte så hemskt mycket billigare sist och slutligen? Och lätt är det verkligen inte. Bara faktumet att hon själv gjorde operationen säger emot det här påståendet.
Visst, jag har svår depression och utmattning i bakgrunden, och depressionen är igen på gränsen mellan medelsvår och svår efter den här våren. Alla har inte det, och nej, det ska inte behöva vara så allvarligt som det var för mig innan man söker hjälp, men jag vet att utmattnings- och depressionsproblematik är väldigt vanligt hos unga, särskilt kvinnor, i det samhälle vi lever i. Och det är inte kvinnorna som är för duktiga.
Det här måste seriöst vara samhällets största paradox: vi lär dig att hitta alla möjliga fel hos dig själv, men det är ändå viktigt att du älskar dig själv. Hur fan går det ihop?
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.
