Det allra sköraste
Hur märker man att det inte är 2016? Bloggen står nästan tom! Det gjorde den dock inte i oktober 2016, utan då publicerade jag 22 (!) inlägg. Men så mycket var annorlunda då. Jag var sjukskriven på heltid och nykär i bloggen. Nu jobbar jag i princip heltid (64 % arbetstid och sedan studier på det) och bloggen känns ibland som ett måste. Jag vet att jag måste ändra på något för att få bloggandet att kännas lätt igen, men jag vet inte vad. Ett försök är att bara skriva, och sedan se vart det leder. Något som jag inte är särskilt bra på då jag är jättekritisk till mina egna texter. Tack så mycket svenskastudier för det!
Förra veckan var det stora rubriker om dataläckan vid Vastaamo. För er som inte hängt med är Vastaamo ett företag som bland annat erbjuder psykoterapi, och kunders uppgifter och journaler hade alltså läckt ut. Det allra känsligaste fanns alltså att läsa för helt obehöriga personer. Jag är inte personligen påverkad av det här då min terapeut har egen firma, och tänkte inte så mycket på det förrän sambon frågade om saken.
Min första tanke var faktiskt att det väl inte skulle vara så farligt. Jag har ju ändå bloggen och folk vet således att jag varit utbränd och pinsam. Vad skulle jag förlora på det liksom? Jag är ju ändå bara jag. Ingen riktig, viktig människa. Tills jag kom på att jag faktiskt pratat om saker jag aldrig kunnat prata om med någon annan människa, med terapeuten. Och att det allra mesta i min utmattning och depression faktiskt är sådant som aldrig behandlas här i bloggen. Som en del människor tyvärr inte skulle ha minsta skam i att läsa och använda emot mig när tillfälle ges. Och till och med jag har rätt till ett privatliv. Inte ens fast jag bloggar om delar av det jag varit med om behöver jag berätta allt, varken här eller någon annanstans.
Och därför känner jag så enormt starkt för de här människorna som varit med om det här. Tänk er att ni efter flera års utmattning, depression och skam vågar gå och prata om det, med terapeutens tystnadsplikt som säkerhet- och så läcker det ut. Herregud, jag är rädd för att jag skulle skada mig själv (eller ännu värre) om det hände mig. Och jag skulle verkligen inte våga ta kontakt med någon samtalstjänst efter det. Jag skäms redan färdigt över att jag inte klarar mig utan professionellt samtalsstöd, och om mina uppgifter läckte skulle jag knappast hemskt lätt våga lita på att det jag skriver i chatten eller nämner under telefonsamtalet inte sprids. Därför känns det där ”ring och prata med oss om du är drabbad” lite som salt i såren.
Det här är som ni säkert förstår, ett väldigt känsligt ämne för mig. Därför orkar jag inte riktigt följa med allt som skrivs om det här och därför vet jag inte alla detaljer. Jag ville ändå nosa lite på ämnet här då min blogg ändå lite har med såna här saker att göra.
Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om något liknande hände mig. Jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå igenom också det här.
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.
