Hur blir det sen?

Så där, så var sportlovspermitteringen förbi. Jag hade inte märkt hur mycket jag igen behövde ledigt, men det resulterade alltså i bloggvila förra veckan. Jag fick ändå de viktigaste sakerna gjorda som stod på min planeringslista, och till min glädje hann jag träffa två vänner också. Nu tar det säkert (igen) länge innan vi ses. Men med det sagt så är jag igen tillbaka på bloggen. 

Jag är helt övertygad om att den här pandemin kommer att ta länge ännu, och även om jag som så många andra är trötta på det är det bara att stå ut. Mitt sociala liv här har inte påverkats så mycket som det skulle ha gjort om detta hänt när jag bodde i Åbo, men nog har det ändå påverkats. Jag var ju sjukskriven när vi flyttade hit och det har lett till att jag inte riktigt orkat skaffa vänner här i regionen. De jag umgås med på fritiden är vänner jag haft sen tidigare, som till min glädje flyttat hitåt, eller rör sig här av andra orsaker- och sedan träffar jag resten av gänget några gånger om året. Det här har gjort att jag nästan haft mera kontakt med mina vänner nu det senaste året när vi haft våra skypemöten, än förut då jag träffat dem mer sporadiskt. Och det har varit fint att kunna ha kontakt. Förstås inte samma som att träffas, men bättre än ingenting. Och det här fick mig att fundera på fördelar och nackdelar med distansmöten och -jobb.

Jag tycker det skulle vara bra om vi kunde börja tillämpa mera flexibla lösningar när det gäller när- och distansarbete och -studier också efter allt det här med corona är slut. Det skrev jag om redan här. För mig har studierna gått bättre när jag kunnat tala med min handledare via zoom än tidigare då jag behövt åka till Åbo för handledning, av flera anledningar.

Men, distanslösningarna är förstås inte helt oproblematiska. Jag reagerade på att jag ju inte behöver avboka några piano- eller sånglektioner p.g.a förkylningssymptom mera nu när alla lektioner hålls på distans. Jag kan inte smitta min pianolärare med min eventuella förkylning via zoom. Nu har jag inte haft förkylning på snart ett år, men om det skulle hända hade jag inte behövt avboka p.g.a. det. (Sånglektioner är förstås lite annorlunda, man ska inte sjunga om man är sjuk.) Och samma sak gäller ju om man har ett jobb man kan sköta på distans- då kan man ju jobba hemma om man är lite krasslig. 

Och det är det här jag är lite orolig över nu- kommer arbetsgivarna att utnyttja det här? Aha, du är sjuk- jobba hemma då! Kommer man att kunna vara sjukledig eller kommer vi (igen) att behöva arbeta sjuka? Var går gränsen för att vara tillräckligt sjuk för att vara sjukledig? Personligen tycker jag att det skulle vara bra om man fortsatte med att ha låg tröskel (kanske inte lika låg som nu, men lägre än innan pandemin.) till att vila vid sjukdom, men jag är också rädd att det i många fall kommer att bli så att cheferna bara tycker att man ska jobba på distans om man känner sig sjuk. I de fall där det går. Alla jobb går ju som sagt inte att göra på distans (vilket regeringen och andra beslutsfattare ibland glömmer.)

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!